Mukkis

Han heter Expidit.

Väldigt... både praktisk och opraktisk, om jag får säga det själv.

Praktisk av den anledningen att den ser stilren och ser bra ut. Å andra sidan samlar man på sig massor med skit som man bara ställer där tills nästa gång, samt att den är jättejobbig att damma ur. Självklart är den av kurörten svart också så - ja, damm syns.

 

 

 

 

Som de där gamla kalendrarna som man skrivit i, dag för dag, vad som försiggick.

Som idag t.ex fast 2009, var det solsken och min vän Lisa var över på kaffe, jag var på en lekplats med Simon, Nattis och min syster (grabb måste vart 10 månader).

Anka, hennes hund Molly, Mikaela och Youshi var där också.

 

Det är inte klokt hur man kan sakna en människa så mycket och ibland känns det som det bara blir värre ju mer tiden går.

 

 

Där jag skrivit ganska ingående om ett förhållande jag varit i.

Jag har i den här dagboken skrivit "jag struntar i om jag inte får några egna barn - bara jag får vara med ...... ".

Hur tänkte jag då? Jag har alltid vetat att jag ska ha barn.

Tänk att det var min hand som skrev det där en gång.

 

 

Man kanske blir äldre och klokare med åren,

kanske man inte ska stressa som man gör,

man kommer inte fram snabbare för det..

 

 

 

 

 

 

Och nu har jag fightats med en nedra förkylning i snart en vecka och jag är trött. Kan inte någon bara uppfinna ett vaccin mot förkylningar snart?? Det finns inget positivt med dem!

Man är seg och jävlig, kan knappt andas, man känner sig ofräsch även om man duschade just, man får sår under näsan av allt snytande, munsår, man har ont i kroppen även om man inte rört sig mer än från sängen till garderoben, man blir anfådd av bara tanken på att gå till affären och köpa mjölk, äta är inget kul eftersom man sprayat bort smaklökarna eller så är man så täppt så man ändå inte känner något... vill ni höra mer? Jag är ganska bra på det här *ler*

Hoppas det finns någon vänlig själ ombord som vill ta på sig uppgiften "tyck lite extra synd om Skövde" den här veckan...

 

 

Så nu finns det både alvedon, nässpray och Berocca BOOST i resväskan - det här klarar vi!!

En gång i tiden sa jag att "jag aldrig tar piller".

Det var då det. De skulle säkert kunna vara vanliga sockerpiller, men det känns som de hjälper, de ger mig något sorts hopp om överlevnad i alla fall.

 

 

 

Fast för mig fortsätter helgen ännu imorgon.

Det är ju först på tisdag som jag åker på jobb igen.

 

Även om jag lovat mig själv stenhårt att hålla i mina slantar, så blev det lite.

Jag hittade en urgullig BH på H&M för bara 50 kr, fast när jag kom hem undrade jag ju hur jag tänkte när jag köpte den.. för sen när har jag haft 75 runt om mig?? Typ aldrig! Så det blir väl en liten present till syrran igen.

 

2 juni bär det av.

Buss, tåg och spårvagn.Och Universeum.

Ock OJ vad barnen längtar!

Det ska bli jättemysigt!

 

 

Det här är tidpunkter från det här året, när jag mått som bäst.
Jag mår inte dåligt på något vis, men vissa stunder i livet är man bara så lycklig.

Tack för att ni finns!

 

 

 

Grabb kan inte säga R. Alla R blir L i hans mun. Det är inget man ska oroa sig för, sa BVC, det kommer med tiden, men det vet ju inte barnen.

Jag trodde det var normalt, jag har inte reagerat på att han inte kan, han är ju mitt barn och det kommer med tiden - han kan ju så mycket annat! Samtidigt har jag hört barn som är mycket, mycket yngre än grabb, säga R som ingenting.

Och jag har börjat fundera..

 

 

Två killar i grabbs ålder cyklar runt på gården.

Grabb ville ju leka med dem och började cykla med dem. Det var inga problem, de hade jätteroligt alla tre! De jagade varandra på sina cyklar, det var fantastiskt att se. Tänk om man kunde vara fem år och bara leka med vem man ville, man dömde inte, man bara lekte!

Tills grabb ramlade.

Den ena killen kommer fram till grabb och frågade hur det gick (jag står i bakgrunden och blir helt tårögd över hur barn ändå tar hand om varann).

 

 

Ville: Det gick blaa. Jag mlamla bala!

 

 

Kille: Men vet du, det gör inget.

 

 

 

 

..som i högstadiet. Roade sig mina närmsta vänner med att åka inlines.

Jag var nog så feg att jag inte vågade. Åkte på längden gjorde jag, men hoppa på saker - nej tack. Fast det var kul att titta på när grabbarna halvt riskerade livet på diverse hopp.

Högskolan var populär då.

 

 

Vid lekplatsen åkte ett gäng med killar (ca 12-13 år) på kickboards.

Grabb och jag går/cyklar mot lekplatsen när grabb ramlar av sin cykel. Jag kollar lite hur det gick med honom när jag hör något från killarna på kickboards, som stjäl min uppmärksamhet:

 

 

Kille1 till sin kompis2: Hurru!! Raila på den här!!

 

 

 

redan är, så jag går fram till killen (efter att jag kollat grabb).

 

 

Jag: Hurru, jag ska inte vara sån, men det heter inte

"raila" när man gör sådär - det heter "grinda".

 

 

 

Jag: Jag har också varit lika gammal som du.

 

 

 

 

Jag måste ju bara uppfinna den!

 

 

Okej då, klockan var elva, men ändå.

Han springer 150 meter framför mig från parkeringen, så kul ska det bli!

Han klär om själv och gnäller inte alls över något (kul även för mamman att se att han faktiskt kan! Jag hade börjat tappa hoppet. Även om de på dagis säger att "han är såååå duktig" på allt).

 

 

 

 

 

Först och främst skulle han till bubbelpoolen (den brukar man ju ta när man vart i de "kallare" basängerna - fast inte min grabb...) där han ståltserar med att ta av sig armpuffarna och slänger sig ut i poolen med ett magplask. Jag - som undrar om grabb blivit helt galen, galoperar mot poolen och är halvvägs i för att rädda honom ser till min STOOOORA förvåning att han faktiskt flyter!!

OJ dåååå... där var det något som någon glömt att berätta för mig: Grabben kan simma!

Och vart har du lärt dig det här då? Man övar ganska dåligt i badkaret, ännu sämre i handfatet... hmm..

 

 

Ville: Det här har jag kunnat länge!

 

Jag: Jaha...???

 

 

Jag han liksom inte bli chockad en gång för det verkade så självklart för honom.

Ja, ja.. simma på du *hötter med händerna*

 

 

DÅ - var allt fel!

Jag var hungrig, grabb var hungrig, ingenting var bra, det skulle cyklas, det blev gnäll...

 

 

Jag: JAG GÅR IN OCH LAGAR MAT! STANNA UTE OM DET ÄR DET DU VILL!

Jag smäller igen dörren och hör hur grabb står i trappen och är minst lika förbannad.
(ish på den nivån var sockret - ja)

 

 

Solen sken och det var bara häääärligt. Min syster kom förbi och sen tog grabb och jag en promenad, han på cykel och jag på skor.

 

 

 

 

 

 

 

 

I veckan lovade jag grabb att "om det regnar i veckan" så kan vi åka till badhuset. 

Det där med regn struntade han uppenbarligen i, för idag skiner solen för fullt... och vi är på väg till badhuset.

 

 

 

 

 

När jag gick av tåget igår, hamnade jag bakom en tjej, i kön till station.

Hon var säkert något år yngre än mig, men hon var sååå stolt och det hade hon all rätt att vara.

Hon hade vart till Stockholm och köpt en Louis Vuitton väska. Både på tåget och på station gick hon som Carry Bradshaw, och ville visa upp den stora, lila papperskassen med "LOUIS  VUITTON" text på.

Den där väskan kostar säkert en månadslön, om inte mer, och jag skulle säkert gå och flina ihjäl mig om jag någonsinn ägde en sådan väska.

 

Det som fick mig att flina lite, där jag gick, var kontrasten.

Hon: Designerväska, tajt fin skinnjacka, tajts, kort kjol, långt fint hår, höga klackar, näsan i vädret.

Jag: Gympadojjor från adidas, jeans, pippi-tröja, stor sjal, stor mössa och en reklamkasse som väska från smarteyes.

 

 

 

 

Det var min vän sen säkert femton år sen. Walle kallade vi henne. Kanske hon kallas det än.. Det komiska var att jag inte sett henne på hur många år som helst, även om vi bott i Skövde hela tiden, och jag nämnde henne under senast jobbveckan.

Hon var sig precis lik och det var kul att se henne.

 

 

Hääärligt att röra på flötet lite. Jag önska att jag kunde komma ut oftare och springa. Det är så sjuuukt skönt och frigivande!

I love it.

 

 

Och tusen passagerare.

De var precis överallt på lilla Rosella. Det fanns nog ingen avdelning som hade det lugnt i lördags. Men alla var nöjda och glada och sånt gillar vi. Nöjda kunder är de bästa kunderna.

Det visar att vi gör ett bra jobb!

 

Jag går runt i café och städar när jag får syn på den lille killen i Lars Kristerz (nej, jag vet inte vad han heter om jag inte googlar, men han pratar roligt). Han ser allmännt förvirrad ut, går fram och tillbaka i aktern där jag står. Jag stannar till och tittar på honom.

 

 

Jag: Letar du efter något?

 

 

Lillkillen: Hmm, jaa.. jag var säker på att mässen var här någonstans..

 

 

Jag: Hmm, joo, om du går till andra änden av båten och en trappa upp - så kommer du till mässen.

 

 

 

 

Jag: Ursäkta! Du kan gå via det här café också så behöver du bara ta en trappa upp istället för två..

 

 

Lillkillen: Eeeh, jag skäms.. jag är lite förvirrad.

 

 

Jag: (Men naaaaw, jag vill bara nypa grabben i kinden) Det är helt lugnt. Att hjälpa förvirrade artister är lite av min specialitet!

 

 

 

 

 

Lillkillen: Tack för att du finns, utan dig hade jag aldrig hittat.

 

 

 

Åter igen - FY FAN VAD JAG ÄR BRA!

 

 

(Han med dragspelet var den förvirrade)

 

 

 

Jag är långt ifrån det mesta som jag vill vara, men vad gör man..

Ibland kan jag bara tycka att kameran är väääldigt långt borta när man som mest behöver den.

Sen önskar jag ju att jag en dag ska kunna ta sånna WOOOW bilder.

 

Jag har i alla fall köpt en kamera av en kollega. Jag fattar absolut nada och ingenting av den - än så länge! Fast ibland har man bara tur.

 

Och huvudsaken är att man har roligt!

 

 

 

Just gick han och la sig själv i sängen.

Hjäärtat mitt..

 

 

 

Bilens mätare.

 

 

 

Sen unnade jag mig sushi.

Jag tänkte ju att grabb inte skulle äta något så mastigt så jag lagade lite mos och fiskbullar åt honom - han åt två av mina sushis och drack upp mitt bubbel.
Jaa jaa, bara han får i sig nått, är jag glad.

 

 

 

 

 

 

 

- Dagis

(det går tydligen flera kräksjukor just nu..)

 

- Mamma

(så hon inte åker och försöker hämta någon unge på dagis som inte är där)

 

- Försäkringskassan

(undrar om de får en smärre chock när grabbs

VÅRDNADSHAVARE är VAB-ledig för en gångsskull *flin*)

 

- Tågbiljetterna ombokade

 

- Jobbet

 

 

 

 

 

Som igår kväll.

 

Först satt grabb på toa och började plötsligt skrika

med lite panik i rösten, efter mig.

Jag såg att han hade kräkts framför sig.

 

 

Jag: Men Herre Gud, hjärtat! Mår du dåligt???

 

 

Ville: Nää, det bara luktar så illa om bajset!

 

 

 

 

 

Det var bara sååå skönt att prata med henne igen.

Efter att hon började på M/s Grace så jobbar vi mot varandra och hinner inte prata så himla mycket. När det väl blir av - går det nästan inte att få tyst på oss.

 

 

Jag sa åt Johanna att jag ringer upp snart.

Grabb hade bara kräkts ner hela sig själv och sängen.

Jippiii!!

Jaa, jag tror jag ringde upp Johanna tre gånger. Och sista gången grabb försökte spy, var halv fyra imorse.. då fanns det dock inget kvar i magen att kräkas upp..

 

 

 

 

 

Ha det bra alla där ute!

 

 

 

Nu åkte vinterkängorna av för den här vintern. Kommer det bannimig snö en gång till innan oktober så tänker jag också gå barfota! Nu är det deffinitivt: Sommarn är på gång! Och nu dånar det inte om bilen mera.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Enda platsen det INTE är sommar på, är mitt hem.

Hur fan kan man tillåta det rassera så?

Pappren på toagolvet är mina räkningar (joo, jag ska betala dem!!) och pinnarna man ser är en stol som inte höll för min vikt (dock var den från typ 50-talet... men jag undrar om folk inte vägde 76 kg på 50-talet också?? Vad satt de på?).

 

 

 

I lördags messade jag till min syster.

Jag satt just då och drack hutlösa mängder vin och hade jätte trevligt med vänner och vi diskuterade bland annat Big Bang (på den nivån var det).

 

 

 

 

Jag: Vart är du ikväll?

Syster: Hemma. Behöver du skjuts?

Jag: Jag är hos Johanna. Behöver inte skjuts nu. Hur länge stannar du?

Syster: Hur menar du nu?

Jag: Hur länge stannar du i stan?

Syster: Alltså. Jag är HEMMA. Jag bor ju i Tibro

(ca 16km från Skövde och hon har bott där i typ ett halvår (min ant.))

Jag: Aaah ;) viste inte att du bodde där ;)

Syster: Tur att jag berättade det då.

Jag: Eller hur! Det är tur att vi är raka och ärliga med varann!

Syster: Precis.

Jag: Tänkte om du var i Skövde så hade du ju kunnat köra

hem mig om en sväng... men nu bor du ju i Tibro...

Syrran: Blir kanske en liten omväg..

Jag: Jaa, kanske lite...

Jag: Varför bor du dääär??

Syrran: Jaadu, billigt, praktiskt, lagom :)

Jag: Bra kontring...

 

 

 

Jag fick GÅ hem den kvällen.

 

 

 

 

 

 

Jag vet inte varför hon tvekar, men hon bad mig skriva ett inlägg om henne.

Hon tror inte att jag älskar henne, om jag inte gör det.

Frågan är nu om jag ska ta upp allt vi bråkar och är osams eller om jag bara ska nöja mig med att säga att jag faktiskt ÄLSKAR HENNE.

 

 

 

 

 

Jag säger som du: Vad vore jag utan dig?

Vi bråkar och gnäller båda två, jag tröttnar oerhört lätt på dig ibland. Och jag vill bara slänga telefonen i väggen emellanåt för du är så tjurskallig. Men ibland har vi ju faktiskt roligt.

Fast är det inte saker som hör till?

Du känner säkert samma saker. Fast ändå umgås vi mestadel av mina ledigheter och är inte det ett tecken på kärlek?

Det är så det ska vara: Du förstör mina saker och jag lagar dem. Det är sjuuukt störande ibland och jag blir arg, men det är materiella ting, inget kan ersätta dig.

Du är ju min lillasyster, hur gammal du än blir!!

 

 

 

Jag kommer ihåg när vi var små och jag ville se om citron sved i ögonen, och det blev du offer för - ja, det sved, och du skrek. Det kan jag ju förstå.

Vi hade en tävling. Då vi fick äta glass. Vi tog lika stora portioner fast du fick äta med matsked och jag med tesked. Vem åt upp först? Jag hade väl just kommit på att "den som spar han har" eller något för jag fick njuta längre.

 

Du tyckte det var roligt att umgås med de äldre.

Och självklart var jag din stora idol, även om du inte själv erkände det då. Kanske inte än idag.

"Jag umgås väl med vem faaan jag vill!!!"

Jaa jaa, sa jag, och höll upp händerna i luften.

 

Finska.
Du envisades att prata svenska jättelänge, även om vi båda är uppfostrade med att prata finska. Det var ibland som om du skämdes för det eller inte ville, men varje sommar i Finland gjorde nog att du lärde dig.

Jag är inte bäst i världen på språk heller, men vi försöker, och det är det som är huvudsaken.

Det är bra att du tagit ditt förnuft till fånga. Samt att vi lyssnar på precis samma musik så kan jag inte låta bli att ta åt mig äran för att ha presenterat det för dig.

WE GO!!

 

Det är helt sjukt vad du är beroende av uppmärksamhet!

Du är värre än Paris Hilton och du borde bo i Hollywood.

Jag förstår inte hur man orkar vilja ha uppmärksamhet hela tiden. Är det liksom inte skönt med lugn och ro längre?

Slappa, stäng av mobilen (yeah right, som att ens jag skulle göra det), lyssna på något bra... tänka.

 

Jag blev så full i skratt en gång när jag ville ragga läsare till den här bloggen.

Och jag frågade om inte syrran kunde länka den då, via sin facebook.

 

 

Syrran: Nä, för då kan det ju bli så att du får maaaaassa läsare och jätte mycket uppmärksamhet.

 

 

Det blev bara en liten chock för henne när hennes egna vänner började kommentera och diskutera min blogg med henne. Hur "rolig den var och hur bra hon skriver"

Hon har än idag inte länkat något som jag skrivit.

Fast det gör mig ingenting. 

 

 

 

 

 

 

Jag vaknade imorse vid åtta tiden och en enorm törst hade infunnit sig.

Alltså, jag skojjar inte när jag säger att jag säkert drack sju glas vatten rätt upp och ner.

Vin är sjukt!

Gott!

 

 

Nu har jag varit på kalas hos Johanna.

Där var: Johanna, Billy, Victor, Carolina, Jennika och jag.

Fy fan va det var mysigt. Vi drack vin, pratade och hade allmänt trevligt. Inte ens ut på krog gick vi. Vi trotsade inte tröttheten, utan gick och lade oss.

Alltså är både plånboken och nycklarna i lägenheten!

 

 

Det är förjävla långt hem till mig, med tanke på att hela Gröna Vägen är 3 km lång.

När man påbörjar den vägen känns det som en evighet. Man försöker tänka på något annat och plötsligt står man utanför dörren och rotar fram nycklarna ur fickan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är ganska komiskt, eftersom jag funderar på att köpa en domän och bli lite kändis, så kommer ju det mesta på köpet. Typ en beundrare som gör mer än läser min fantastiska blogg.

 

 

Det var ganska roligt. För det hängde en plastkasse på min ytterdörr - full med små paket. Det stod ingen avsändare, men jag hade mina aningar. Jag kikade in i ett paket och såg skymten av en chipspåse, en sån på 40 g. Hur tänkte min beundrare nu, när jag försöker gå ner i vikt.. men jag kände inte alls för några kärleksförklaringar just då och inte annars heller, den enda kärleksförklaring jag längtade efter var mitt vin. 

 

Grabb var och fick sin tredje hepatit spruta, vi fikade (och träffade Simson och Sara med mage hastigt <3) och shoppade och åkte till min mormor och morfar för lite hederlig standardmat.

Vi såg på film (De Fem Legenderna; John Blund, Påskharen, Jultomten, Tandfén och Jack Frost) och började öppna de sju-åtta paketen som jag fått i tisdags.

På varje paket fanns en lapp med en liten text - han har verkligen ansträngt sig, min beundrare. Den ena texten var mer än den andra, men goda var chipsen!

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det här.. men jag hoppas det "går över" snart. Kan saker bara bli normala igen??

 

 

 

 

 

"I min fantasiiii, rullar vi runt bland mjuka kuddar..."

 

 

I min fantasi blev jag väl bemött utanför mitt hem, jag fick dricka vin i tisdags kväll, och bara prata med en vuxen människa, vid mitt köksbord.

Innan jag riktigt förstod vad som hände, flippade jag ur, stirrade på min fantasi och bara skrek. Vad är det jag gett mig in på? Varför gör jag såhär? Först efter två glas vin, lugnar mina nerver ner sig och en oerhörd trötthet infinner sig.

Man somnar och vaknar till solsken och det pirrar i magen när man närmar sig huset där jag ska hämta grabb, några timmar senare.

 

 

Det blir väldigt energitagande men jag har lyckats hålla mina nerver i styr.

Jag är också ganska gnällig när jag är sjuk..

 

 

 

 

De får göra vad de vill med henne i en vecka.

Nu är jag hemma igen.

 

 

Veckan gick bra och vi har nog haft trevligt.

Fast ååh vad det är skönt att vara hemma.

 

 

Och det har gått bra - tills kollegan och jag tog en chips-och-dipp-orgie-kväll i måndags. Ja, ja, man får äta chips ibland. Det är ju bara så sjukt att man inte kan sluta när man väl satt i sig ett ynka chips.

 

 

 

 

Jag kommer liksom inte över att jag ska fylla tretti snart. Jag har nog allt som jag vill just nu, ett jobb, en son, en bostadsrätt och en bil, vänner som är äldre än mig. Vad skulle fattas?

Så egentligen finns det liksom ingenting att stressa upp sig för.

 

 

 

 

 

 

Inget skojande, inget skämtande, inget man blivit rädd för.. allt har bara varit på blodigt allvar, och det är ju så man blir deprimerad. Det var ju, så 15 februari innehöll mer skojjerier än Första April i år!

Skärpning!!

 

 

Jag tror det var förra året, eller kanske året innan det, som Henke (min granne) plingade på min dörr klockan nio på morgon. Han stod ute i trappen - helt hispig!

 

 

Henke: Maria!! Har du ICA-kort?!!

 

 

Yrvaken jag: Eeeh, joo... men vet du vad kl.....

 

 

Henke: Du måste skynda ner till affär'n

(den ligger ca hundra meter från mitt hus),

de säljer kaffe för tio kronor paketet!!!

 

 

 

Jävla Henke... men det var skoj i alla fall.

 

 

Jag var hem till min mamma och pappa idag för att kolla vad de hittat på för Första April skämt i tidningen. Då har det inte ens kommit någon tidning.

 

 

 

 

Är det någon som utsats för ett hederligt Första April skämt idag?

Vill ni berätta, för jag tror jag går sönder snart.