Mukkis

Min grabb är bland det givmildaste jag vet.

 

 

Och jag gjorde väldigt klart för honom att vi inte skulle köpa något idag.

Han går fram till en bil som han vääääääldigt gärna vill ha.

 

 

Ville: Mammaa, lovar du att jag får den här bilen när jag blir fem år?

 

 

Jag: Om du lovar att köpa ett hus till mig när jag fyller tretti.

 

 

Ville: Jaa mamma, det lovar jag!!

 

 

 

Idag vankades det kalas!

Joel hade sitt kalas idag.

Även när man fyller 31 behöver man bli uppvaktad och ha lite kalas, det gillar vi.

Alltså, Joel fyllde 31, men hans dotter, 4 år, tyckte prompt att han skulle fylla 15. Så grattis då Joel på din 15 års dag.

Kram!

 

 

Jag vet inte hur jag ska överleva den här åldern vi är i.

Och nej, jag pratar inte om grabbs ålder.

Han är för tillfället en ängel som gör nästan allt jag säger åt honom.. även om det tar lite tid ibland (jag borde faktiskt öva på det där att inte bli så förbannad när det tar tid...) men han är jätte duktig.

Idag gick jag ut från lägenheten, lämnade honom i hallen för att ta på sig skor och jacka. När han kom ut på gården, där jag stod och väntade, hade han skorna på rätt fot, jackan på sig och knäppt, vantar och mössa.

Mamma är stolt!

 

Nu står jag ju bara inför ett nytt stressmoment i mitt liv.

Det är så mycket jag vill/ska hinna mellan att grabb lägger sig till att jag själv går och sover.

 

 

- Duscha

- Se på X antal avsnitt av Rederiet

- Blogga

(ibland betala räkningar och beställa tågbiljetter)

- Kolla facebook

- Spela wordfeud

- Eventuellt äta

 

 

 

 

Det var ganska dumt gjort. För vad tror ni jag gör nu då?

Inte nog med att jag kan få panik över att mobilen ligger i hallen när jag sitter vid datorn. Även om allt jag behöver, finns i datorn, så kan jag totaly freaka out om jag inte får ha mobilen bredvid mig. Helst i ena handen när jag håller på och skriver.

 

Det går om varann.

- Kolla facebook

- Kolla wordfeud

- Och nu kolla om någon spelat Quizkampen

 

 

Jobbigt att gå in i den berömda väggen för att man har en mobiltelefon och en extern hårddisk, liksom!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Eftersom mamma och pappa fick för sig att jobba i helgen så kom syrran med förslaget att vi skulle ha PÅSK-LUNCH hos oss idag.

Okej, tänkte jag. Och vad äter man då?

Det blev lite av allt möjligt.

 

 

 

 

 

 

Glad Påsk alla!

Jaa, nu ska väl påsken börja firas då. Hur gör man?

Imorgon ska i alla fall min syster och jag ha påsklunch. Vad det bordet kommer att bestå av, återstår att se... och hela tre mellis var har vi införskaffat.

 

 

Och det var då tusan att man inte har någon barnvakt. Grabbarna grus ska ju ut imorgon och det hade varit så kul. Det är ju inte varje dag.

Vi kan väl göra ett nytt försök när jag blir tretti???

SNEEEEEELLAAAAA!!

 

 

 

 

Det här är en nyare variant, fast som klänning!!!

Det är bland det fulaste jag sett. Fast som min inställning till onepiece var i början så kommer det säkert sluta med minst tre sånna här i garderoben om ca ett halvår...

 

 

 

Jag tror att jag för första gången är hatad av en hel stad.

För det mesta, när jag närmar mig dig, får jag en outhärdlig huvudvärk.

Det är som mina axlar vill krypa in bakom öronen och kroka fast där. Det kan vara resvägen, endel säger att det är jobbångest - jag tror det är Stockholm.

Jag undrar bara vad jag gjort dig?

 

 

 

 

 

Om jag någon dag skulle få en ekonomisk kris så ska jag begära att få pengarna

tillbaka för grabbs kuddar, som han har i sin säng.

 

 

Jag gillar soundet.

Jag är beroende av rösten.

Ibland tycker jag synd om mig själv.

Och ibland älskar jag det enkla sättet att sätta ihop ord.

 

 

 

När jag åkte till jobbet sist, frågade min syster, om hon fick låna min bil under veckan. Hon skulle ut till sitt ex och hämta sin cykel. Och jag är den enda i Skövde, som verkar smart nog att äga en dragkrok på bilen.

Snäll som man är, så självklart!

Det är ju min syster, trots allt.

 

 

Kommer till bilen (som självklart står under det enda trädet på parkeringen) som är full med fågelbajs.

Borde man inte tänka lite? Hon är ju själv så noga med sin bil, borde man inte vara ännu nogrannare med andras då?? Eller är det bara för att det är jag, och hon tror att jag inte bryr mig?

Joo, bilen kostade pengar för mig också, bara så du vet.

 

 

Så sätter jag mig i bilen med bilnyckeln i handen och pustar ut och får syn på en jätteblajja mitt framför ögonen på mig, på vindrutan.

"Jaa, jaa, jag behöver väl inte haka upp mig på det där nu då..."

Jag startar motorn.

Och jag vet att när jag lämnade bilen var det lite under halva tanken kvar - nu var mätaren på närmare rött än kvarts tank.

Joo, bensin kostar också pengar, bara så du vet.

 Jag smetar ut fågelblajjan på vindrutan med spolarvätska och vindrutetorkare...

 

 

 

 

 

Syster: Jaa, men så var det så att jag tänkte tanka bilen,

men så var det så stressigt allting just när jag skulle lämna tillbaka den...

 

 

 

 

Varför ekar orden fortfarande tomma i min lägenhet, utan svar?

Min fantasi hade tagit min väska, bjudit på färdigbredda mackor, ett glas vin. Jag skulle få egentid i duschen och massage efter det. Sen skulle hen somnat bakom mig med armarna om mig.

Äh, who needs that fantasy anyway??

 

 

Jobbveckan har varit ett rent överlevnads pass.

Först har vi kört slappa turlistor på veckodagarna, med en tur och retur på dagen.

Vi har kommit i land runt halv sex på kvällen, städat och sen vart fria till elva, tolv dagen efter.

 

 

Redan på tisdagen ordnades frågesport och dans, för personalen, i Fun Club.

Bandet som var där, Janssons orkester, ställde upp och spelade live musik. Trevligt värre.

Sen gick det bara utför med sovtiderna.

Även om vi varit lediga  några timmar på dagarna i helgen, har natten varit kort. Sånna sex, sju timmars nätter. - Joovist, man klarar det, men efter fjärde natten så är man ganska slutkörd - även om man är en 30-ish.

 

 

Men det är inte alla dagar man har Arvingarna i sin Fun Club, så då fick man lite skylla sig själv att man satt där och njöt av utsikten en sväng.

 

 

 

 

 

 

16 timmar from hell.
Och på söndagar har vi alltid sovmorgon till tio, elva.

Det är jätteskönt, för det är en liten garanti att man får sova en natt ialla fall - fast inte denna söndagen. Då skulle det ordnas med säkerhetsövningar på Ålands Sjösäkerhetscenter (vi har det varje år men i år hade de bakat in det i vår arbetstid). Tack tack för att jag slapp en extra kursdag, tack tack.

 

Så klockan halv sju svensk tid var 25 personer ute och spatserade i raskt tempo till centret.

Fast Guuuud va skönt det var att komma ut. Solen gick upp och det var någon minusgrad.
Så först fick vi öva praktiskt på våra säkerhetsstationer, sen kom vi tillbaka till båten så återstod endast 12 timmar av arbetstiden. JIIIIHAAAAA!!!

 

 

 

 

 

 

Och ja, det var skönt att sova ut.

Igår gick jag på tåget i Stockholm och jag trodde jag skulle dö.

Framför mig står självaste Jay Smith från idol och sätter sig i sätet bredvid mitt!

Inte vet jag om det var han på riktigt heller. Fast det vore ganska coolt om det var han. Fast han sov hela resan och luktade ganska illa..

 

 

 

 

 

För vaknar man klockan 06.56 en vanlig måndag så är det ju något som är fel. Grabb har sovit bredvid mig i natt och nuförtiden tillhör det ovanligheterna. Kanske var därför man sov sämre..

Ikväll ska han till sin mormor och jag ska försöka komma i säng i någon tid. Tåget går 06.24 imorn igen.

Work work work...

 

 

 

Igår mötte jag upp min vän Palm för några öl på vår favorit restauranng,Wallermans.

Jag måste säga att det var fantastiskt trevligt. Det är sånt här man lite lever på, ett tag efteråt; två vänner som bara pratar, tar en öl (eller fem...) och har trevligt.

 

Igår var det nog lite för trevligt, för plötsligt gick alkoholen direkt upp i huvudet på mig och min värld blev konstig. Jag vet att jag ramlade utanför huset, på en isfläck, och jag vaknade i soffan (jag som aldrig sover i soffan). Jag hade inte ens tid att bli bakfull även om huvudet ville explodera. För jag upptäckte ganska snart att både mina nycklar och handväska var borta.. men på något vis har jag ju kommit in i lägenheten..

Jag tittar ut i trappen och ser att jag lämnat nycklarna i dörrn (hur hade jag tänkt nu... tur att man bor i snälla Hentorp).

Min granne, Henke, hade jobbat i Mariestad på natten och kom hem vid halv fyra på morgon och såg nycklarna. Han berättade att han stått länge och funderat vad han skulle göra. Om han skulle lägga en lapp i brevlådan och berättat på den, att han tagit in nycklarna till sig, eller om han skulle lägga dem på hallmattan... men han lämnade nycklarna där och tänkte "faaan va skönt att det inte bara är jag som gör såhär när jag är full".

Schysst!

 

 

Jag ringde till Wallermans, men de såg ingen väska.

Jag ringde till taxi - negativt.

Jag gick till affärn och fråga om någon hittat en väska och lämnat in här.

Jag funderade på att ringa polisen, fast samtidigt är det dumt att spärra och härja, om väskan får för sig att dyka upp plötsligt. Jag har inte fått någon ångest och det har varit skönt. Det är ju bara kort, och dem går att förnya, tänkte jag - jag väntar med att spärra dem till imorn. Jag är ju bara så lycklig just nu. Henke kom på kaffe på förmiddagen och blev halvt besviken över hur pigg jag var. Sen for jag för att hämta grabb.

 

Bara en sån sak som att handla blev ju problem,

men jag drog slutsatsen att jag sparar pengar på det här viset.

 

 

 

Och jag blev plötsligt sugen på att dricka hutlösa mängder öl ikväll.

Barnvakten står standby i hallen, redo för ett klartecken.

 

 

Idag har jag tagit tag i mitt liv.

 

 

- min son

- min mamma och pappa

och

- oron för framtiden

 

 

Under hela grabbs liv, har min mamma tagit hand om grabb, när jag varit på jobb. Han har varit hos sin pappa varannan helg.

Nu i efterhand har jag insett hur bitter jag varit.

Jag tror nog att många velat säga det åt mig, men inte vågat. För jag vet själv att det skulle eventuellt slutat med en polisanmälan då.. tack för att ni hållit det innom er!

 

 

 

 

 

Fast det gick hur fint som helst.

Inga hårda ord, inga höjda röster.

Bara två vuxna människor, två föräldrar, som diskuterar framtiden och dricker kaffe tillsammans.

 

 

 

 

 

 

 

Som ni många vet, så har jag inga naglar att måla, på mina händer. Jag är den mest extrema nagelbitaren i södra Sverige. Däremot har jag fotfobi och låter mina tånaglar vara in i det sista.

Fast häromdagen blev jag faktiskt glad.

Jag har ju långa naglar - fast på tårna. Perfekt att måla. För även om jag har en viss fotfobi så tycker jag att det är ganska fint att måla de äckliga korvarna.

 

 

 

I några veckor har det bara tok-poppat upp finnar på min högra kind.

Inte vilka som helst, utan innombordare.

Sånna som man inte kan klämma hur som helst, sånna vidriga saker som växer, fast långt under huden och hux flux är de vita och gula (då är jag nästan glad över att den snart ska dööö)!

När jag mördat den ena, så poppar nästa upp.

 

 

- Ansiktstvätt både morgon och kväll (vanlig rutin)

 

- Tandcreme över natten

 

- Handsprit!!

 

- Scrubb (och skrubbat så det gör ont nästan)

 

Jag har funderat på om jag ska testa med en sån stål-boll nästa gång jag duschar.

De förstör ju hela mitt utséende! Hur snyggt och fräsht är det egentligen att ha en röd svulst mitt på kinden?

 

Vad gör jag för fel?

De envisas att födas hela tiden.

 

Jag får kanske bara acceptera att min hud är i obalans.

Kanske jag får börja äta tonvis med choklad igen.

Det kanske är det min hud saknar?

 

För jag saknar också att äta choklad, men nu när vågen börjar visa åt rätt håll så tänker jag faktiskt ändå stå ut med att ingen kommer vilja gifta sig med mig det kommande månaderna pga min äckliga kind!

 

 

Det var trevligt att vakna idag.

Trots snön som låg på marken. Fast solen sken och man blev helt glad åt det.

Grabb och jag åt frukost och sen tog vi på oss kläder för att traska bort till Johanna och Sixten. Jag skulle träffa min vän Lisa innan frisörbesöket, men det fick jag minsann veta, att den dejten skulle ha varit igår.

Åldern kommer sällan ensam!

Syrran kom in till stan och hängde med grabb och mig en stund. Sen for vi till frissan. NEJ, jag fick inte klippa håret ännu, men jag väntar spänt på april.

Grabb blev cool som vanligt och Rio fick sitt hår klippt för första gången hos en frisör.

Att barn kan vara så duktiga alltså!

 

 

Jag har alltid älskat musik.

Jag har sjungit sen jag lärde mig prata i princip. Texter är inga problem för mig. Det är sånt jag gör utan att ens märka av det själv. Jag har sjungit i kör och solo. Jag har spelat piano och key board.

Egentligen vet jag inte varför jag slutade.. fast jag kan tänka mig att skolan behövde mer uppmärksamhet från mig just då.

Sen kan jag ibland bli förbannad på mig själv att jag inte valde estetisk linje i gymnasiet.

Jag, som ändå gör som jag vill, kunde inte bli estet.

De där flummorna!

De där på andra sidan gatan som går med dreadlocks och haremsbyxor - skulle jag vara en av dem??

NEJ - jag valde att läsa samhällskunskap och inriktade mig på ekonomi med redovisning som huvudämne.

Gymnasiet var en av de bästa tiderna i mitt liv.

Så mycket vänner, så mycket fester, man var vuxen med ansvar, men ändå inte.

 

 

Vad hade jag gjort idag? Hade det varit en inkörsport till musik-världen? Hade jag blivit det flummot som de på Västerhöjdsgymnasiet hatade och föraktade. Hade det runnit ut i sanden ändå, all min glöd för musik? Jag har aldrig sett mig själv som någon pop-stjärna, jag vill bara göra det jag gillar mest.

 

 

 

 

Jag undrar bara: Hur skulle livet sett ut om jag valt annorlunda?

 

 

 

 

När jag började på båt, hände något med mina vänner. Såklart krävde jag aldrig att mina vänner skulle hålla ordning på när jag var på jobb och inte. Fast sen skulle alla ses - sista dagen!

Sista dagen hemma var alltid ett stress moment.

En kompis den timmen, den där någon timme där, promenad med den då...

 

Fast imorgon är det rock 'n roll igen - TRE vänner på en dag + min syster.

 

 

 

 

 

 

 

 

När Ålandsfärjan traffierade Ålandshav, fanns det inget snack om spöken (inte vad jag hörde i alla fall).

Man kunde den båten utan och innantill. Skulle något hända och det skulle blivit mörkt - hade det inte varit några problem att hitta ut. Den var så liten och man liksom kunde den.

 

 

 

Det finns korridorer som alla inte har gått i. Det finns utrymmen som är lite "läskigare" för att de är gamla, ser kanske spöklika ut.. kanske får man för sig mer, döm själva.

I veckan på jobb, kom plötsligt vår vaktman fram till mig i cafeterian.

Han var ganska hispig, kunde inte riktigt fästa blicken någonstans och pratade snabbt..

Vaktman hos oss går brandrundor en gång i timmen. Då går man i princip genom alla gångar ombord (för att kolla att det inte brinner, eller är andra säkerhetsrisker ombord). Det är en säkerhet som måste finnas på alla fartyg.

Han kom till mig och berättade att, när han gått på däck 2 hade han sett, ett ljust sken och sen en flicka i vit klänning, i en av korridorerna.

Jag har också hört om att det spökar på båten jag jobbar på, men jag har aldrig sett något. Jag har varit med om, när jag står på däck 2 att jag fått viskningar i mitt högra öra (och ena gången kände jag andedräkten mot kinden), två gånger. Ena gången var det min egen vän Anka som viskade "hur är det?". Fast jag är inte rädd för sånt. Tycker det känns tryggt att känna henne ibland.

Det är fler ombord som "känt" och "sett" spöken på båten, så vaktman och jag är inte de enda.

En kollega hade sett ett barn springa runt ett hörn i korridoren på tvåan, men hon hade trott att det var ett riktigt barn, eftersom hon samma dag såg det skena runt ett hörn, i mässen.

Så klart trodde hon att det var någon besättningsmedlems barn.. eller var det inte??

 

 

 

 

 

 

 

Sånt man känner - är man inte rädd för.

 

 

 

 

 

 

Oj oj, det känns som jag rest i en evighet!

Kan det vara åldern som börjar smyga sig på? Jag fyller ju faktiskt tretti om cirkalisa två månader.

Mina sista dagar för passet ser oftast ut såhär:

 

(Alla tider skriver jag nu i svensk

tid för att inte förvirra mina svenska läsare)

 

 

05.22 Första larmet ringer. Jag vaknar, svär lite grann (imorse ganska högt och ett ganska fult ord. Tur jag inte har några grannar just där jag har min hytt...), kliver upp, tar på mig arbetskläderna, borstar tänderna och går och lägger mig igen.

 

 

05.26 Nattvakten bultar på min dörr (på order av mig) och försäkrar sig om att jag är vaken. Jag ligger då redan tillbaka i sängen. Jag slumrar om.

 

 

05.54 Andra larmet ringer. Jag gör håret (ibland), tar på mig skorna och beger mig till min arbetsplats. Arbetstiden börjar 06.00.

 

 

09.33 Vi ankommer Kapellskär, där vi står i två och en halv timme. Under denna ledighet ska man städa hytten (dammsuga, städa "badrummet", dammtorka och bädda rent) och äta mat.  Helst ska man hinna sitta ute på däck och lapa sol, om det är soligt väder samt dricka hutlösa mängder kaffe. Ibland är säkerhetsövningar inplanerade under detta hamnstopp.

 

 

11.00 Arbetstid till 17.00 då jag slutar för veckan (naturligtvis har jag en halvtmme matpaus häremellan).

 

 

17.32 Rosella ankommer Kapellskär.

 

 

17.45 Bussen åker mot Stockholm.

 

 

18.47 Bussen kommer till t-centralen.

 

 

20.14 Mitt tåg åker mot Skövde.

 

 

22.17 Tåget ankommer till Skövde.

 

 

Sen tar jag mig hem på ett eller annat sätt.

Oftast blir jag hämtad av min pappa, fast idag fick jag åka buss.

 

 

22.43 Jag är hemma.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En vän tittade icke-förstående på mig, klockan 07.04, en morgon på jobbet. 

 

Jag: Jag sa god morgon!

 

Vän: Vad är så gott med den?

 

Jaa, det är ju sant. Vad i helvete är det som är så gott med morgnar? Man är trött, man har tvingats lämna det där kroppsvarma täcket, gått upp i ett svinkallt rum, skakat ihjäl sig innan man värmt kläderna med sin kropps temperatur, ögonen svider, skönhetssömnen gör att man svimmar av sitt utseende när man ser sig i spegeln.. det är mörkt ute. 

Näe, jag kommer inte heller på något positivt med tidiga morgnar (det skulle väl va kaffe då)! För inte är det så att man tackar Gud för den här dagen - inte den här tiden på dygnet i alla fall! 

 

 

 

 

För jag tror det skulle bli en hit.

Just nu har jag kommit på hur skön onepiece är - igen. Jag fick en begagnad onepiece av min vän häromdagen, and I looove it.

Onepiece borde absoluta aldrig gå ur mys-modet!!

 

 

Hela förmiddagen satt jag och grät. Grät över mitt misserabla liv. Och fråga mig inte varför! Det bara var så värdelöst allting.

Såklart blev det bättre med dagen. Och nu ikväll, när jag lämnat grabb hos mormor tog jag mig i kragen och gick ut och sprang 4,5 km. Så nu känns det mycket bättre!

 

Mycket intressant ska det bli.

 

Så vi går bara en tur och retur tisdag, onsdag. Vi kommer ligga i Kapellskär på nätterna och jag kan spela wordfeud!! Hehe.

 

Det blir bra (om jag hittar min laddare också. En gång i tiden hade jag tre stycken, nu finns det bara en... undrar just vart jag gjort av dem..).

 

 

Du är aldrig så säker på sjön som när du är nära en sjöman.

Tillockmed när vi reser på fritiden - kollar vi alltid var närmsta nödutgång är någonstans!

 

 

Som en liten skänk från ovan fick jag finbesök idag från Ronneby, Blekinge.

Det är inte varje dag man får besök av självaste

Två Feta Trubadurer.

 

 

Och till Lasses glädje bjöds det på apelsinmuffins (ja, självbakta),

apelsinkaffe och apelsinchoklad.

 

 

 

 

 

 

Intersport hade total utförsäljning. Och då måste man ju titta.

Det var gaaaaanska glest mellan hyllorna, måste jag säga, men nog fanns det en och annan pryl man skulle kunna köpt. Bara att kön slingrade sig runt hela butiken och var inte värd att stå i (min mamma hade garanterat gjort det).

 

 

 

 

Eftersom jag är litte splittrad i allt jag känner just nu,

tyckte jag det var en strålande idé att sätta köttkniven i handen en stund.

 

 

.. ibland ..

Här följer några saker som totalt kan få mig att tappa självbehärskningen:

(utan ordning)

 

 

- Att vänta.

Det finns inget så respektlöst som att låta en annan människa vänta. Alltså, om man ska träffa någon. Att vara den där som väntar är det mest sinnessjuka stadiet i livet. Kaffet är klart för länge sen och håller just nu på att bränna fast i botten och pajen står på bordet, och har gjort det i 46 minuter nu (!!!!). Eller man står ute i kylan och känner hur bihålorna fryser till is, låren har förlorat sin känsel och lunginflammationen bara närmar sig med stormsteg. Eller så står man i 34 graders värme, solen gassar på till tusen och sminket rinner bort och kläderna har fått en mörkare nyans, av allt svett...

 

 

Detta fenomen pågår hos oss just nu. Och jag klarar inte av det! När grabb hela tiden kommer med bortisar (som dessutom är så dumma så man förstår inte) som "måste kissa (bara tredje gången på 42 minuter)", "mitt vatten är slut (...och du behöver dricka mer, varför?)", "jag ska bara kolla att limosinbilen är kvar på sidan 57... (no comment!!)".

 

 

- Dumma frågor!
(Ska inte kommenteras. De bara letar sig till mig som om jag vore en skatt av nått slag. Och jag kan vå totalt spel av folk som inte kan tänka själv. Joo, jag är en av dem ibland..).

 

 

- Andra föräldrar.

Fast det där tror jag att många föräldrar har problem med. Hur kommer det sig att den där mamman inte fattar att mitt sätt att uppfostra på är det mest geniala i hela världen? Hur kan den där pappan göra så mot sin dotter och varför kan de bara inte fatta!!??

Ja, ni vet.

 

 

 

 

 

 

 

 

På barnheterna (grabbs uttryck för barn nyheterna) igår, berättade de att man ska vara ute i solen minst 15 minuter/dag för att få tillräckligt med d-vitamin och må bra. 

Idag gick det lite på skit för oss, men vi var ju ute några timmar igår och hoppas vi överlever. Vi fick ju fika mera eftersom vi fick ett halv-spontant besök av Marie och Fredrik med son.