Mukkis

Det här året har varit helt GALET!
- Det började bra med att äntligen få åka på jobb efter en intensiv höst i skolan och Brasilien. 1 januari satte jag min fot på Ålandsfärjan igen, och det kändes helt fantastiskt. Även om jag är jätte intresserad av massagen så kände jag att jag behövde mitt jobb ombord. Så, jag gjorde båda delar, jobbade ombord, och när jag var hemma på ledigt jobbade jag som massör. Perfekt, om det inte var för att jag skulle blivit så tjock *ler*


- Jag hade min sista kontakt med Tom, sista veckan jag jobbade ombord i april. Sen dess har jag inte hört av han, och jag har inte heller hört av mig till honom. Det får väl vara såhär då.. Jag antar att vi kämpade länge nog. Live and let die.. synd, för jag saknar honom fortfarande ibland. Mest när jag ser på stjärnorna.. men men, måste jag stänga den boken nu då?? Jag önskar honom och hans barn allt väl, och jag hoppas de får ett bra 2009.
- Sen var det ju denna eviga VÄNTAN på barnet som skulle komma 21 maj (bf). Jag slutade ombord 15 april och tyckte ändå att jag varit ganska modig som jobbat så länge, jag jobbade som massör till 1 maj. Sen vart jag FÖR TJOCK. Vänta, vänta, vänta, fixa bebiskläder, säng, vänta, grejja, vänta. Och det kändes som väntandet aldrig tog slut, speciellt i den värmen som var i sommar. Vem kunde tro att det skulle dra ut till 8 JUNI innan barnet kom?? Herre Jösses, men tack och lov satte v'ärkarna igång av sig självt, annars hade det nog inte varit lika roligt att föda barn!!


- Alla andra verkade ju också vänta barn. Det var Tiina (igen), Meri, Rajas tjej (igen), diverse styrmäns brudar, Maria, Tess, Mackii, och Lina hade fått i februari, Jockes tjej, Lotta, Sussi, Mickan, Ehlin (!!!!!), Ankkan.. endel av dessa går över till 2009, men vaaaarå babybooooom!!! HEJJA 2008 och 2009!!! Vi får de grymmaste ungarna.
- Jag var till Finland en månad, det var skönt att komma bort, och lära känna Ville. Jag tror inte att jag hade tagit mig den tiden om jag varit hemma, utan bara stressat upp mig. Allt gick bra. Jag hade mina gråtstunder och anfall ibland, men jag LÄT det komma bara, och det var skönt.


- Min syster har flyttat till ett hus i Värsås med sin karl, som jag egentligen skulle vilja kalla för inkompitent-värdelös-fjolla-som-bara-gör-henne-illa-och-sur, men eftersom min syster gillar honom, så kan vi ju låtsas att jag inte nämnt det där. Fast han är rätt värdelös och dum i huvudet. Jag skäms inte en sekund för att säga det heller. För det är bara sanning. Min syster vet vad jag tycker, och hon borde lämna honom, men hon kanske trivs som hemmafru som gör ALLT!! Jag ska inte spinna vidare på det här, för det tar för mycket energi och jag blir så arg. Allt jag hoppas på inför nästa år, är att hon fattar att flytta från honom... för jag älskar henne.
- Sen kom ju Emil.. lyckan var total och fulländad. Ville skulle äntligen få sin far, och han hade tagit sitt förnuft till fånga och började ta sitt ansvar. Det skönaste, för mig, var mest att slippa bortförklara mig om vem fadern var, det hade jag ju gjort hela graviditeten ändå. Nu var det slut på det. Nu kunde jag säga att Emil var pappan, hur det än artade sig på slutet. Och han tar sitt ansvar än! Det där är också ett kapitel i sig, som jag inte tänkar fortsätta skriva om. En dag gör jag, men inte nu.


- Det har varit dop, som blev sådär, men nu vet jag vad jag INTE ska göra till nästa *skrattar*
- Vi åkte till Åland i oktober. Ville vände på sig den 18:e.
- Vi åkte till Åland i november. Jag älskar den där ön. Eller älskar jag folket där? Det var skönt som fasiken. Så nu var Ville på tre längre resor sitt första halvår *ler* Å mormor och morfar (mina alltså) kallar honom för "Reissu-Ville".

Igår köpte jag en jacka.
Okej, det syns inte på bilden hur snygg den verkligen är. Allt jag kan säga är bara att nu är backarna i Romme säkrade, nu ska det inte frysas i alla fall. Fynd fynd!!!!

Jul har passerat.
Det var en trevlig jul, eller ja, julen varar fram till påska, heter det väl, men nu kommer inte tomten mer. På juldagen var E ensam med V för första gången! Så jag tog tillfället i akt att festa loss. Och BELIEVE ME, loss och lost var just de rätta orden som beskrev den kvällen. OJ oj..
Var helt trevligt med förfest hos Leif och Emma. Och Leif hade blivit såååå het (kan inte rå för det, måste nämnas). Man kan undra vad som hänt, men det är inget konstigare än att han fått glasögon som klädde honom. Det var massa folk där, och det var förbannat kul att träffa alla igen. Var ju ett tag sen.. → HUSAREN → BLACKOUT!!
Allt hade gått helt fantastiskt bra här hemma också. Och ingen är nog gladare än jag över det. Att det funkar mellan V och E betyder mycket. Att V känner trygghet i honom också! Nu kan jag åka iväg på min skidresa utan att känna stress eller ånger..
Stackars mig!! Eller rätt åt mig?? Jag har fått ryggskott, jag skulle stämma quadratus om jag kunde. Eller så skulle jag kanske börja lyfta som jag lärde i skolan?? Jag är världens mest misslyckade massageterapeut HAHA!

Over And Out!

Ska jag bli stor, ska jag bli stor som Queen!
Jag vaknade skitförbannad i morse. Klockan var 06.50 och V bara skrek. Han har gjort så två nätter i rad nu. Jag vet inte vad det är, men jag antar att det är nått utvecklingsstadium. Han sitter ju själv nu och håller på att lär sig krypa som bäst. Klart saker och ting ser annorlunda ut för honom. Årets bästa julklapp var inget mer än en dvd med Queen "Rock In Rio 1985". Det var 250 000 pers och såg Queen den dagen. Tänk dig, 250 000!!! Man kan inte ens föreställa sig hur mycket folk det är! Och de är där för att se DIG!
Tänk att stå på scen, och inte ens få sjunga versen, för publiken (alla 250 000) skriiiker:
"Love of my life can't you see,
Bring it back bring it back,
don't take it away from me,
because you don't know what it means to me!!!!!!" bara de hör introt!!! Herre jävlar vilken upplevelse och känsla. Och där står Freddy Murcury, längst fram på scen, och blir översköljd, tar emot sina egna ord med bar överkropp, som Jesus på korset! Man tycker ju att 250 000 pers måste kännas (NEJ, JAG TÄNKER INTE LÅTA BLI ATT UPPREPA DET!!), deras andedräkter måste ju i alla fall ge en liten vind pust, så Freddy kände det. Och orden är så stora, så de måste sätta sig i hjärtat. Jag som satt hemma i mitt vardagsrum, fick gåshud. Hur kände Freddy?? Kände han något alls, eller var det så överväldigande? Jag tror man förlorar fattningen om att det faktiskt är människor som ser en, när det är så många.
Jag undrar om Freddy också var en sån diva, som alla nuvarande kändisar är. Jag menar, det finns inte (enligt mig) någon som kan mäta sig med Freddy och Queen, han var så stor. Det finns ingen efter Queen på Rock In Rio som haft så många i publik. Man tycker ju att han borde vart en diva, fast jag har svårt att tro det. Jag växte upp med Freddy och Queen (tack pappa) och har alltid lyssnat på dem, alltid avgudat dem. Frågar någon vilken den bästa låten genom tiderna är, enligt mig, svarar jag utan tvekan: The Show Must Go On. Jag älskade den när den kom, och jag älskar den än, fast jag har svårt att lyssna på den. Anledningen kan jag ta en annan dag. Känner att jag inte orkar just nu. Det är för mig väldigt jobbigt att prata om.. allt jag kan säga just nu är att jag inte lyssnar på den mer än två gånger om året....
V somnade på mitt bröst till "Love Of My Life". Det var första gången. Helt avslappnad, lyssnandes till mitt hjärta, som säkert pumpade i samma takt som Queen. Jag älskar honom!

I sommar blir jag farlig!!
De som inte fött barn förstår inte det här. Hur kroppen förändras och hur mycket stryk den fått ta under graviditeten. Just efter förlossningen undrade jag om jag NÅGONSIN skulle få min kropp tillbaka. Jag ställde mig i duschen och vågade knappt känna på det som en gång var en relativt fin mage. Det var någonting man kunde leva med i alla fall.. Under graviditeten var den det vackraste som fanns, förutom bristningarna som sent dök upp.. jag älskade att ha den där bollen på magen. Men när jag stod där i duschen på förlossningen och tog på den tomma "påsen" jag hade fått min mage utbytt till, mådde jag dåligt. Och fortfarande tre och fyra månader efter V föddes, vart jag deprimerad över att jag inte kom i mina jeans. "Du födde ju barn för fyra månader sen" som blev "du födde ju barn för sex månader sen" som kanske blir "du födde ju barn för 20 månader sen". Det håller inte i längden. Jag började ju springa då jag slutade amma (V var tre månader). Och jag borde veta bättre än att springa fem kilometer, varannan dag, men kilona och centimetrarna skulle BORT!!! Dock förstörde jag mina knän så jag knappt kunde gå på fyra veckor istället. JAG ÄR BRAAA *låta väldigt ironisk* NU mina vänner har det skett en förändring. Jag kommer i ännu ett PAR JEANS, inte perfekt, men jag kommer i dem. För två månader sen kunde jag glömma att komma i med låren en gång!! Och jag kommer i mina surfshorts som jag köpte i Brasilien!! (Dem jag medvetet köpte för stora, för att jag var så optimistisk och trodde att jag skulle komma i dem även i nionde månaden av graviditeten.. hmm..). De var så stora då (eller jag var så liten då) så jag nästan tappade dem över höften. Riktigt så är det inte nu, men jag är på rätt väg. Även om vågen inte visar de siffror den förr kunde visa när jag ställde mig på den, så har det försvunnit lite centimetrar i alla fall. Vilket jag ser som MYCKET POSITIVT.  Ingenting är omöjligt, jag är på gång, the sky is the limit. Snart är jag tillbaka! I sommar är jag farlig!! 

Over And Out

Jag har bara en simpel fråga: HUR FAN ÖVERLEVDE NI??
V har inte sovit hela natten (som han brukade) på säkert en vecka. Och jag håller på att bli tokig!! I natt var vi vakna två timmar (mellan 3-5 om det intresserar någon). Jag förstår att han kommer röra mer på sig (uppenbarligen även i sömnen) nu när han nästan kryper, han upptäcker världen och jaadi jaadi jaa.. fast det är inte det som är det jobbiga, det jobbiga är att ungen ständigt ska hålla på att VÄNDA PÅ SIG till mage i sömnen (varav han då vaknar, gnäller och vänder INTE tillbaka.....), man måste gå upp, vända ungen, sätta nappen TYP 15 GÅNGER (som om man inte hade nog med quadratus lumborum ändå - igen)!!! Sen blir jag bara störd och trött på hela situationen och lägger honom bredvid mig i min säng, så får han somna där.. 
Om det är någon mamma som läser det här och har överlevt den där tiden i sitt barns liv, SNÄLLA (jag döör), hur länge ska det vara såhär?? Och hur överlevde ni? Jag har pimplat i mig kaffe i överdrivna doser nu för att ens ha en chans. Ååh, jag skulle kunna mörda för en hel natts sömn.. (jag ber om ursäkt för mitt lilla i-landsproblem, jag vet att det finns de som har det tusen gånger värre, men "my room, my mess, my buissiness"). 
Jag undrar hur det kommer sig att han vänder sig efter ca åtta timmars lugn sömn.. drömmer han om en alv eller nått då som säger åt han att "vänd dig, vänd dig, reta gallfeber på morsan, vänd dig, vänd dig..." Detta har hållt på nu i några dagar, och jag vet hur sömnbrist artar sig på mig. Jag är så jääävla vek i den frågan. Jag kan inte göra nått korrekt när jag inte fått sova. Det är konstigt att man kunde sova tre timmar när man jobbade på Ålfen och sen gå upp för att jobba, men inte klarar sömn 23-03, 05-08. Borde det inte vara samma sak?? Fast där gick man och lade sig på dagen. Det gör jag inte här.. hmm, kul att jag diskuterar det här med MIG SJÄLV.

ANKKAN BLEV MAMMA IGÅR KVÄLL 20.08 (finsk tid gissar jag på eftersom hon bor i Åbo).
Det blev en pojk, en liten halv latino/finlands-svensk pojk, oj oj, han kommer bli vacker.. latinos är det!! Jag  vet inte om jag får skriva det här men jag gör det ändå (förlåt) 51 cm och 4195 g, Adam!!
GRATTIS TILL DIN SON ANKKAN, DET GJORDE DU  BRA!!!
Love you!!

Over And Out!

Hur kan han säga så?


Igår skrämde V skiten ur mig i alla fall. Check!!

  

Over And Out.

Varför får jag ibland för mig att jag inte kan??
Jag har nog varit själv med V för lite den senaste tiden. Eller såhär har det nog alltid varit. Helt plötsligt kan jag få för mig att jag inte kommer kunna lägga V för natten. T.ex om det varit folk här, eller om vi varit bland folk. När de ska gå, eller vi skiljs åt, får jag en panik-känsla. "Tänk om han inte somnar, tänk om han verkligen inte gör det." Fast så fort dörren stängs kommer jag på mig själv. Det har ju aldrig misslyckats!! Och hur skulle det kunna misslyckas? Kanske han somnar senare än vanligt, men vi har inte bråttom någonstans. Varför får jag den här panik-känslan för? Inte är jag rädd för att vi ska vara ensamma ihop. Det har vi varit hela hans liv. Saknar jag att ha någon här nu igen då? Eller för att tappa besinningen? Det bästa med det här är att jag får den där kicken varje gång jag kastar iväg tanken på att misslyckas. Ingen känner V lika bra som jag, ingen vet lika bra som jag vad som händer, om han vaknar och skriker. Ingen vet som jag vad han behöver. Jag älskar honom mer för var dag som går. NU först, förstår jag vad innebörden av "kärleken till ett barn övervinner allt" innebär, och jag kommer älska honom ännu mer.

"I just can't let it die
'Cause her heart's just like mine
And she holds her pain inside..."

Over And Out

Jaa, vad ska man säga??
Herre Jesus vilken helg. På fredagen var en vanlig slappis dag. Eller det var inte så "bara" heller. När V sovit sin första sömn på förmiddagen och ätit, så for vi till pappa som var ledig från jobbet (Volvo, haha). Han var jätte glad över att vi kom och bjöd på kaffe och mat. Och V somnade bra i sängen de skaffat dit. En helt okej dag. För på kvällen var det Idol-final och jag åt lite chips och myste + att min favorit, Kevin, vann. Jag vet att det är lite nördigt, men vad gör man??
Vi var till Emils föräldrar och hälsade på (på lördagen) och så fick V sin halvårspresent. Ett jättefint hjul med en svensk i. Han tycker att den är jätte kul att se på när den rullar fram över golvet. Och klart V ska få träffa sin farmor och farfar också, men eftersom V sovit dåligt på dagen så for jag därifrån efter ca en timme. E blev kvar. Han frågade mig: "Vad ska ni göra ikväll då??" Oj.. hmm.. "jag undrar vad vi ska göra ikväll.." sa jag och for. Man är ju mamma, och inte ens på lusse får man va barnfri. Jag har tagit på mig det här ansvaret, men vad fan, betyder det att jag måste sitta hemma jämt eller?? Kanske.. jag for ändå till mina föräldrar och lipa lite, lite över att jag inte ville vara själv på lusse. Och lite över att jag var bjuden på två fester men inte skulle kunna gå på någon av dem. Man kan säga att jag saknade mitt gamla liv en stund, eller vissa delar av det i alla fall. Den sociala biten är faktiskt ganska bortsuddad för tillfället, och jag behöver vara social, för att må bra!! V var trött och grinig och ville inte somna hur vi än försökte lugna ner honom, men pappa bara tog honom, räckte en öl till mig och frågade om jag ville bada bastu. There is a God, tänkte jag och tittade upp i taket!!! Tack pappa. Sen sa mamma att jag skulle gå på festen jag var bjuden på. "Klart min gumma ska ha kul på självaste Lucia". Hon kunde minsann ta V över natten. Tack mamma!!
Efter bastun gick jag över till Anka som hade tjejkväll. Vi åt taccos och drack vin (varav mitt blev spetsat med både ännu mer vin och SPRIT). Det blev en jätte trevlig kväll som slutade på Husaren. Eller ja, den slutade hemma hos mig sen.
Tack tjejer för en jätte trevlig förfest. Och alla jag träffade på Husaren.
OJ oj, jag är mina föräldrar evigt tacksam över att de är sååå snälla, och förstående. Det är ju klart, de har ju haft små en gång också. Och de är så himla bra med V och jag vet att han är i goda händer när han är där. Mamma förstod att jag behövde komma ut och träffa folk. Inte för att jag ska supa huvudet i småbitar, men det var en härlig känsla att komma ner på stan igen, träffa gamla vänner, folk jag INTE känner, göra som jag gjort förr, dansat och bara varit ego!! Jag lever på den här helgen.




SÖNDAG!!
Jag vaknade på söndagen av att telefon ringde. Sen kunde jag inte somna om. Det var lika bra att hiva upp sin kropp ur sängen och släpa in den i duschen, för den luktade inte hallon.. men först städade jag upp lite i hemmet och lyssnade på strandskivan från Brasilien, på så hög volym man kan på en dålig stereo *mmm* Där gick man runt och mådde som en prinsessa med bruten klack på skon.. fast kvällen innan var så supertrevlig, så man levde på det bara. Sen började jag sakna V så mycket så jag var tvungen att gå hem till pärona fort för att träffa honom. MIN BEBIS!! Jag älskar dig så jävla hårt! Och han hade sovit hela natten. Jag kunde inte sluta pussa på honom, han är så fantastisk!! Mitt lilla lilla hjärta. 



Syrran och jag har vart på stan hela dagen idag och shoppat julklappar, fikat och snackat skit. V upptäckte att han kunde göra höga C så vår fika i lugn och ro förvandlades till ett hysteriskt skratt.
Sen kom vi hem och syrran började göra alver!

ENJOY:

OVER AND OUT

Vad är det där pappor och söner, pappor och döttrar har, som mammor å söner och mammor och döttrar inte har??
När jag tittade ut imorse blev jag glad. Det är helt vitt på marken, på träden, på bilarna!! Och till min förtjusning så snöar det än, å klockan är sisådär 13.01. Fick dock lite tråkigt efter att V sovit sin första sömn och ätit kyckling-mos, så jag klädde på honom och mig och gick ut. Så var det det här med att hitta bilen i all snö *ler* Men jag tog sikte i riktning mot där jag stälde den igår och plötsligt slog jag tån i något, som visade sig vara min bil. In med V och börja skotta fram bilen. Och iväg till norrmalm. Pappa blev glatt överaskad över att vi kom. Han tycker så mycket om V. Och det märks att V gillar pappa också, han börjar skratta hysteriskt och trivs i hans knä. När pappa åkte iväg för att handla förut, satt V förundrad i stolen, länge, och undrade vart han tog vägen.. Pappa är nog glad att jag fick en son, eftersom han själv bara har uppfostrat flickor.. jag fattar inte det där, men det är nått vist med just pappor och söner. Pappa har en son sen ett tidigare "förhållande" innan han träffade mamma, men han fick aldrig träffa honom, och sen for pappa till Sverige.. jag kan inte riktigt den där historien, men vad det verkar som så har hans son trott att pappa övergav honom. De har kontakt idag, och det är jag glad över. Alla barn behöver sina pappor OCH MAMMOR, hur gamla de än är.
Här sitter jag nu, där jag kommer från. Där jag är uppvuxen och hemma. Hos mina föräldrar, i deras vardagsrum och myser till Björn Rosenström. V somnade just i sin säng. Pappa hade kokat kaffe som jag sitter och dricker upp. Man
känner sig alltid välkommen här.

Over And Out

Jag var tvungen att ringa en vän idag.
För hur ska jag veta. Om man kan KOKA kyckling. Det lät helt sjukt i mina öron. Hur skulle jag veta?? Det kunde man i alla fall.. då vet vi det till nästa gång. Tur man har kock kompisar *ler* Jag lovade även den här kock kompisen (som heter Carro!!) att lägga upp en bild på min nya tatuering åt henne här.
Så här kommer, varsågod!!
Efter min storry. Jag hade tid kl 12 idag hos Martin, så jag kom väl dit 11,45. Mr Brum var där igen (fast han såg inte så farlig ut den här gången). Jag frågade efter Martin. "Ska du tatuera dig hos han eller??" brummade han fram. "Eeh joo.." fick jag fram. "Ja, då kommer han väl.." Jag förstod inte riktigt vad han ville komma fram till, men när jag tänker på det såhär i efterhand, kanske det var en pik sen sist *HAHA* Klockan blev 12,15 och fortfarande ingen Martin i studion. Jag satte mig och läste en stund. 12,19 stövlar han in med sin flickvän med Mc Donalds mat i högsta hugg. Antar att de gick och åt.. kommer ut igen 12,25 rusande "jag ska bara röka". Sen skulle han ha kaffe, och fortfarande hade han inte ens frågat om vad jag skulle göra *ler* Han sprang omkring och irrade, städade toaletten, satte sin yngsta medarbetare på plats för det.. typ sånt man INTE förväntar sig att tatuerare med långt hår och kroppen full med tattoos gör. Sen skulle det skissas, och då kändes det som att all väntan var helt ok. Och den blev riktigt bra. Martin och hans tjej fick mig på andra tankar om stilen, och glad är jag över det. För den här är jag RIKTIGT NÖJD MED!!!
Den doftar fortfarande "nytatuerad" *mmm*

Senare for vi till Fotogruppen för att fotografera V. Han var trött, för syrran hade inte fått han att sova efter att de vart på promenad till Maxi tidigare. V är ju bäst, så även om han var sur, trött och jätte grinig så fick fotografen honom att le. Och bilderna blev jättefina!!!
Och Ville satt själv, utan stöd. Sånna talanger han har. Och istället för att visa det för mig ensam, måste han visa upp det hos en fotograf. Mamma är såå stålt över sin bebis. Han är det bästa jag vet!!!




                                                                                 

  

Jag fick ett ryck.
Klart jag är svensk. Jag bor ju här. Klart jag är svensk. Har ju alltid bott här, gått skola, har alla (de flesta, eller är det så fortfarande??) vänner här. Klart jag är svensk. MEN BARA PÅ PAPPRET *ler* Jag är svensk medborgare, men räknas inte vad man känner, eller vart ens rötter är från? Malin blev ju finsk medborgare för någon vecka sen, men hon har ju bott i Sverige, är född här bla bla bla.. är hon finsk nu? Bara för att det står på pappret? Du misstar dig inte. Klart jag är svensk. Fast mitt hjärta, och allt blod som pumpas genom det, benen och all annan vävnad och även tankarna är finska. Jag tänker aldrig sluta tycka och tänka som jag gör, om varken Sverige eller Finland. Jag är svensk på pappret.
Jag åkte iväg och var borta 45 minuter.
Det händer mycket nu. Snart ser man väl inte röken av sin son eftersom han snart KRYPER!!!
Man ska ha de bästa människorna till barnvakter i alla fall, och det har vi. Jag lämnade V hemma med min mor och syster. Detta skedde idag under tiden jag var till Babyproffsen.

  

Jag såg på dokumentären om Britney Spears igår.
E undrade om jag var ett fan, eftersom jag skulle pina mig uppe ända till HALV ETT på natten för att se den (JA, halv ett är supersent för mig och säkert för de flesta 24-7 föräldrar!!! *pik pik*). Svaret är kanske nej, men som nyfiken människa vill man veta, eller i alla fall veta vad hon har att säga om, det som hände då hon försummade sin familj, sitt liv och sin karriär. Jag måste säga att jag faktiskt kunde känna en uns av sympati med Brittan.
Alltså, tjejen var 16 år när hon blev världsstjärna, och alla avgudade henne. Genast fanns det massa krav och förväntningar att leva upp till. Hon var 16 (!!!!!!). Det gick väl ann ett tag, men nu kan hon inte göra någonting alls längre, utan en massa vakter och planering. Britney Spears kan inte gå och handla själv med sina barn!! Hon kan inte ta en promenad i parken en solig vårdag, hand i hand med någon hon tycker mycket om. Hon kan inte ta en kopp kaffe på stans enklaste fik med sin bästa vän. 
Det är fotografer överallt, alla vill ha en bild av henne. Alla vill ha någonting att skriva om. Och värre blev det väl efter allt som hände efter att Kevin lämnade henne. Det var Kevin som fick henne att "balla ur". Och tro fan det. Vem skulle INTE freaka ut, med två små barn och en hel värld att leva upp till, samtidigt som man blir lämnad med allt ansvar.
Även om hon har alla pengar i världen, så är hon nu en fånge i sitt hem. Hon är som du och jag. Förutom att du och jag inte har hennes pengar. Hon vill också vara med sina barn. Hon skulle också vilja leva ett vanligt Svensson liv. Jag skulle inte klara av att leva hennes liv!! Vi saknar ofta det vi inte har, men i det här fallet så vet i fan alltså.
Vart går gränsen för att bli fånge i sin egen berömdhet??
Enda gången Britney Spears känner sig fri, är när hon kör sin bil (vilken hon HELLER INTE kan köra p.g.a fara för sitt eget liv), jobbar eller är ensam. I dokumentären fick man följa med på en blivande shoppingrunda. De körde runt kvarteret två gånger, och kunde inte stanna bilen heller, för alla jävla fotografer stod och ryckte i dörrarna!! När de väl kom ur bilen, Brittan omringad av vakter, gick de mot köpcentret, fotograferna klickade med sina kameror, försökte få henne att säga något, få någonting att ljuga om. Och mitt i det här vimlet hör man Britneys röst säga, gång på gång: "I'm scared, I'm scared, I'm scared...", och entouraget återvänder till bilen.. så mycket för så lite shopping.
I slutet av dokumentären tar Britneys entourage henne ut till landet. Alla vet, utom hon. Där finns några kossor, några träd och en massa väg. 
- Vet du faktiskt inte vad vi gör här? frågar en i bilen.
- Nej, jag vet inte, se på kor??
Hon fick syn på sin egen bil. Den stod parkerad vid en lada. Och då fick hon veta att hon skulle få köra sin egen bil.
För mig var detta vackert. Hon var äntligen fri och lycklig, för en stund.
Många tänker säkert, stackars rika flicka.. vad vet hon om riktiga problem i världen. Det finns barn som svälter, mammor som prostituerar sig för att ha råd med hyran och mat för dagen. Jag tänkte också så i början, men fan (!!!), alla lever sitt helvete. Allt Britney vill, är att få vara lite mer vanlig, som alla andra. Och det kan hon inte...

Over And Out

Jag stod och sminkade mig igår.
Har funderat ytterligare på det här med konserveringsmedel och socker.. detta eviga tjat om vad man kan stoppa i sig och inte. Och när det gäller barn då!! Var och handlade idag. Och för att slippa massa tomma glas från diverse barnmatsburkar OCH för att det blir billigare, så gör jag egen mat åt V. Och det finns inga tillsatta medel eller konserveringsmedel i barnburksmat. Det är roligt att laga mat åt honom och se att han faktiskt gillar det, och jag kan ju själv äta av det (innan jag buzzar det så klart!!). Så gick jag runt på ICA Maxi och köpte potatis, morötter, äpple, broccoli.. lite så, och eftersom jag nu börjat ge V kött, så tänkte jag att jag skulle köpa fryst kyckling, men VA FAN, även i det finns det E ämnen!! VARFÖR?? Den är ju för satan FRYST. Inte blir det väl förstört om det är fryst heller!! Eller är jag helt bakom flötet nu?? Vad ska jag göra? Här säger de åt en, och uppmuntrar att göra egen mat åt barnen, men om man inte VILL proppa dem fulla med konstgjorda medel då?
Svara någon??!!
Jag funderade på igår vad man skulle göra om man fick veta att jorden går under om 8 år.. jag har hört att vi på jorden inte märker någon skillnad om solen slocknar, förrän 8 år senare.. vad skulle man göra om man fick veta att man skulle frysa ihjäl om 8 år???

Over And Out

Jag älskar att vara mamma, och jag älskar dem som hjälper mig.
Nu har V varit jävulen själv i några dagar. Och jag vet snart inte vad jag ska ta mig till. Han är glad och lycklig på dagarna, och lever och härjar på nätterna. Jag ska inte klaga, för det kommer bli värre en dag (det säger de som vet). Fast det tar ju tid och vänja sig också. Hur fan ska jag veta från ena dagen till den andra hur hans mönster ändras??
Jag känner mig ganska gnällig och tjatig angående det här, fast det är ju min vardag, och ibland känns det som jag ångrar mig. Varför gjorde jag det här för? Fast, samtidigt som jag tänker den tanken så slår jag bort den. Jag vill inte att det ska vara annorlunda, jag vill ha nätter att klaga på, jag älskar ju min lille kille. Och skulle inte alls vilja ha det annorlunda!!
Antar att man bara blir lite vek ibland, och jag är nog veklingarnas vekling just nu.
Vi är ju här på holmen, och har allt stöd jag kan tänka mig. Jag känner mig dock lite svagare när jag är här. Jag ger upp lättare, bryter ihop snabbare. Är det för att jag vet att det finns folk runt mig? Folk som gör det åt mig?! Så ego kan jag väl inte vara.. eller?
Hemma måste jag ju vara stark för fem!! Och då kommer styrkan av bara farten. Har jag fått för mig att jag inte behöver det här eller!!!!?!?? Jag kan bara gissa på att det är för att jag vill umgås med dem. Jag vill att V lägger sig fort och smärtfritt, så jag fortfarande kan umgås med mina vänner. Ibland försöker jag få mig själv att förstå att livet är såhär, man måste lägga barn i lugn och ro, annars går det inte. Fast, har jag accepterat det??!!!
V har börjat och nästan krypa nu. Han lyfter huvudet högre, trycker ner det i golvet när han lyfter rumpan i luften. Klart världen ser annorlunda ut för honom!!! Han upptäcker mer och fler saker, vilket han säkert drömmer om, och vaknar. Inte för att han är ledsen egentligen (för han vet inte vilken värld han föds till). Kanske bara vill ha en kram, men samtidigt kommer tårarna och han blir ledsen utan att mena det (???????). Det är just det här som är svårt för en rutin- och mönsterfixerad typ som mig. Man ska sova på nätterna, och vara vaken och härjig på dagarna (ibland även på nätterna då). Oj, nu låter jag som V *oops*
Så för att trösta mig själv så har jag intalat mig om att det blir bättre när vi kommer hem till vårt eget hem. Där rutinerna hägrar.. får väl se då. Jag tänker INTE GE UPP i alla fall!!! (Ibland förstår jag inte varför jag ens nämner de orden. För vad "ge upp" innebär.. det är inte JAG i så fall).
Det är jobbigt att vara förälder, ensam är ännu värre. Men nog fan ska jag stå ut med det här å.
Jag måste få säga TACK, och mena det, till Malin, Matte och Christina, som hjälper mig HELA TIDEN!!
Även till Filip, Sofia, Gisse, Rasmus och Hedvig!