Mukkis

Ville och jag skulle ta en promenad till min mormor och morfar, som bor ca 16 minuters gång härifrån (med grabb kanske 28 minuter, men det gör inget).

 

I alla fall inte så länge man inte leker något, eller tävlar om något, eller gör något annat som får barnet att glöma bort vad det egentligen gör, t.ex springer!

 

Den är lättare att ha med än en cykel.

Det är bara lite jobbigt att cykla på en 16´´ cykel om man är 179 cm själv.

För när barnet tröttnar på att cykla så hamnar man själv att ta hand om åbäket till fordon.

Det är absolut inte snällt mot ryggen heller att gå med ca 82% sned-lutning i ryggraden.

Kickboarden kan man höja styret rejält på, den är absolut inte tung och den är ganska kul att fara runt på!

 

Sen runt i stan 27,6 varv.

Sen tog vi faktiskt bussen till norrmalm.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det säger jag till alla.

Jag kan verkligen inte laga mat!

Jag bränner vid thé-vatten tillockmed.

Fast närmare sanningen är nog att jag lagar mat, fast jag tycker att det är förbannat tråkigt.

Jag har ju faktiskt bott hemifrån i snart tio år.. och jag har långtifrån alltid, ätit ute. Mycket ute blir det, men kanske att jag tillbringar i alla fall 40% av mattiden i mitt eget kök.

Jag tycker bara att det är så svårt att komma på saker att göra och sen är det inte kul att laga bara åt en själv. Jag tror liksom inte att Ville skulle uppskatta en het chiligryta eller rådjurssadel, liksom.

 

Det är lite av en fobi jag har.

Det är som scen-skräck.

Det är som prestationsångest.

Jag får blackout och allt blir bara fel.

Med syrran eller en god vän är det inga problem!

 

Ikväll lyckades jag nog göra den grönaste middagen i världen!

Fast den var rysligt god.

 

Broccolisås med pasta.

Och till detta hade vi gurka och grönsallad.

 

Vist, det såg lite tråkigt ut, fast det gick hem hos grabben,

som sen tog mer mat, för "det här har du gjort bra, mamma".

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Igår kunde jag ta av plåstret som prytt mitt stackars pekfinger i två dagar.

Men vad jag har lidit!

 

Fast, varför ska jag lida för något som mina händer inte klarar av att utföra ordentligt??? Jag undrar bara!

Det värker fortfarande, men det kommer inte blod forsande ur det längre.

Yippiiiie!!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det spelar ingen roll om det är sönderblekt, orange, kort, längre, blått eller rött.

Jag skulle kunna fria till mitt hår.

 

Mitt hår och jag är ETT liksom.

Utan mitt hår skulle jag inte vara nånting, och utan mig skulle det vara... eeh??

Ganska lyckligt, kanske.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag kan bara säga att, de användes inte så överdrivet mycket, men jag tänkte ju att, man inte kan lita på vädret i dagen så... där fick jag gå med två tröjor, egentligen, på armen hela da'n!!

Kändes värt!

Nästa gång det är schitzo-väder ska jag lämna jackan hemma, får väl köpa en ny om det blir dåligt väder!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var 22 fucking år sen som Marie flyttade från Skövde för Uddevalla, för Stockholm, för London, för Moscwa, för London igen, för att sen hamna i FALKÖPING av alla ställen på jorden. För att för tillfället landa lite, skaffa barn och ha ett fast jobb.

 

Det är många man gick ettan med, men de flesta bor här, eller i kring. Man har liksom koll på dem.. Och Marie flyttade ju faktiskt. Den här tjejen har jag inte sett, mer än på bild, på 22 år. Och idag kändes det bara helt naturligt att krama om henne. Jag tror att vi brevväxlade ett tag, men även sånt dör ju ut.. tyvär.. Vi var ju bara små tjejer som börjat skolan, idag är vi 29 år och har barn själva. 

SteeenCooolt!!

Fatta att man var så goda vänner/kompisar redan när man var SJU ÅR gammal, att man väljer att vilja träffas såhär 22 år senare!!

 

Och jag hoppas på fler möten!!

 

 

 

 

 

 

 

Imorgon ska jag träffa en kompis som jag inte träffat sen jag var typ SJU ÅR GAMMAL!!

Fatta det var länge sen!!!

 

Ska bli supernice!!!

 

 

 

 

KÄNSLIGA LÄSARE VARNAS!!

Idag har det inte bara hänt en grej i mitt liv!!

 

 

 

Dagen började ganska oskyldigt med två lugna och fina människor i en lägenhet i utkanten av Skövde...

 

 

 

 

På en bild...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag stod alltså och skalade potatis, när den anföll mitt finger.. förstår inte alls vad vassa saker har emot mina fingrar!!

SLUTA HATA MIG!!! 

 

Han har aldrig haft problem med blod, men idag när jag satt vid köksbordet och svor, gick han och la sig i min säng efter ett tag och sa: Mamma, jag tror jag har feber nu...

 

 

 

Hälften av potatisarna förblev oskalade, så vi gick ut och övade lite cykel under tiden som potatisen kokade.

Idag klarade grabb av att sprarka iväg sig själv och cykla runt hela gården!!

En föörj--la grym grabb man begåvats med!!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

...och hennes mage...

 

 

 

 

 

...och hans egen fot...

 

 

 

 

 

 

Efter allt trauma och milstolpar åkte vi till mamma och pappa för att lugna ner oss lite.

Skööönt..

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag var mycket bättre på att skriva förr,

märkte jag just...

 

 

 

 

 

Jag ser det inte så ofta, tror det är därför jag glädjs så mycket åt de här tillfällena.

Det är att se Ville och hans far tillsammans.

Det är helt obeskrivligt hur glad jag blir varje gång. De har sin grej, och jag bara ser på - och njuter.

 

Ville älskar sin pappa, och jag måste nog ta tillbaka något jag trodde för något år sen, jag trodde aldrig att Emil skulle bli såhär... BRA!!

Det syns i Emils ögon, när han ser på Ville, att han faktiskt älskar Ville tillbaka!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag hade bestämt att jag ska städa lite idag - JAMEN TJEEENA!

I två timmar städade jag vardagsrum, hall och toa.. sen bestämde jag att det var dags för lite kaffepaus. Åkte hem till Johanna och Sixten.

Sen var det bara att åka hem och fortsätta.

Jag är en sån tölp när jag städar!

Mittiallt kan jag märka att jag lämnat något på hälften. Som till exempel ligger fortfarande alla mina fotoalbum framför mig på soffan!

 

 

 

 

 

När jag kom till köket efter många om och men, så bestämde jag för att rensa lite leksaker i Villes skåp. När han var liten och alltid ville vara nära fick han lov att ta ett skåp i köket och ha lite leksaker i.

Jag kastade bort ganska mycket... nu ligger hans leksaker i en kontainer.. stackars mig när han läser den här bloggen om några år...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det finns även bildbevis på att det inte var jag

som satte ihop de här bokhyllorna, men min

telefon fick för sig att sluta samarbeta..

(för den som trodde att jag skulle vara hurtig

och satt ihop di här mitt i natten).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var ganska varmt ute, ändå svek jag min barfota-deal med mig själv (jag använder mycket sällan strumpor april-oktober). Jag tog strumpor och ett par vanliga tygskor på mig.

Efter att ha gått runt på IKEA och A6 i fyra timmar, börjar jag känna att mina fötter är äckligt varma. Jag bara tok-längtade hem så jag får ta av mig skorna och strumporna!!!

 

Totalt slet av mig alla kläder under fotknölarna!!

Efter en stund kände jag en obehaglig stank. Jag tömde den överfulla sopisen i köket, men det stank ännu.. jag började förstå vart detta otroligt obehagliga doften kom från: Mina fötter!!

 

 

Fort in i duschen för att tvätta av dem.

Så plötsligt var odören borta!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag blir imponerad över hur snabbt det går för barn att fatta saker.

Förr sa han bara hejdå och så stack han.

Världen stod still - där han inte var.

 

 

 

 

Ville: Mamma, det är tur att du har Kikki (min syster). För då kan du leka med henne när jag är hos pappa..

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sommaren 2010 fick man ett par flipflops på köpet om man köpte en flaska Koskenkorva på båten.

Alla vill väl ha ett par sånna?!!

 

Varje år har vi kusinträff, en helg.

Vi är typ 27 kusiner och som mest har vi fått ihop typ 17 på en och samma helg. Det här året blev Risto (som är min kusin, Miljas, pojkvän) väldigt imponerad av mina nya flipflops. Väldigt imponerad.

Han frågade mig om han fick köpa dem.

Jag sa att de bara är en reklamgrej, de går inte att köpa.

Efter en stunds diskuterande kom vi fram till ett pris: tre öl - och skorna var hans! Ingen var gladare än Risto.

 

Till saken hör, för att veta vad Risto är för person, att han är läkarutbildad, har eget företag och jag tror (med reservation för fel) att han opererar.

Han är en skön person!

Fast under vissa stunder (vid intag av alkoholhaltiga drycker) kan han få för sig att inturbera folk (med humor skrivet).

Han är en skön kille!

 

Jag hade ju glömt de där flipflopsen för längesen!!

Fast när jag såg de söndergådda skorna, kunde jag inte hålla mig för ett gapskratt. Han kan inte leva utan de där skorna. Han älskar de där flipflopsen fortfarande.

 

Risto berättade att han under våren vart på ett viktigt bankmöte, gällande hans företag.

Iklädd kavaj, jeans och Koskenkorva-flipflops!!!

 

 

Dealen gick igenom.

 

I år lämnade han sina sprojlans Crocs i stugan - för Koskenkorva flopsen var tvungna att komma med hem.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag tror prompt att Villes pappa försöker få makten över sin son!

På mindre än en vecka har han bett om att få ha Ville extra två gånger.

Ingen är gladare än jag, men när han började fråga om han fick ha honom från torsdag morgon till söndag kväll, stampade jag hårt ner foten!!

 

Jag blev helt tårögd när pappan sa att han faktiskt saknar sin son (han har inte sett honom på nästan två månader, då vi varit i Finland).

 

Det är nån lastbilstjofs.. sånt där karlar förstår och inte jag.

 

Är Ville lycklig, så är jag lycklig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När man är på semester.

Då är det alltid skönt att tänka lite på vad man hade gjort nu, om man inte hade haft semester.

 

Det är onsdag. Jag skulle ha varit på jobb en timme redan. Säkert skulle jag vart ute i salen och plockat disk, eller fyllt på yoghurt eller tallrikar.. istället sitter jag här, i min soffa och har i-landsproblem.

 

Hur i allsinnda'r ska jag hinna blogga och duscha på den tiden??

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det blev en ganska spontan dagstur ut till Värsås och min syster, för The Gang.

Simon, Nattis, Ville, min vän och jag hade bestämt att vi skulle dit, och mitt i allt dök Joel, Katarina, Youshi och Rio upp.

Treeeevligt värre.

 

Men vi konstaterade att vi borde göra det här oftare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag skäms nästan näsan av mig, när jag ser att jag inte tagit en enda bild av Youshi..

*lovar bättra mig*

 

 

 

 

 

 

 

 

Fast han vet ju inte riktigt än vem han ska prata vad med.

 

Igår kom hans pappa, som är så svensk man kan bli, för att hämta grabb för lite kalas.

Och Ville började prata finska med han...

 

 

Jättebra att han kan och vill prata, tycker jag.

 

 

Nästa steg är att lära sig vem man pratar svenska med, och vem man pratar finska med.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Sirke kör Hymy och Ville i mjölkkärran.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ord överflödiga.. 

 

 

 

 Samma här!!

 

 

 

 

 

 

Ville, Lilja och Topi. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi började dagen med att åka till vårdcentralen för en Twinrix spruta.

Jag var skitnervös över att Ville skulle gråta och härja djävulen hos doktorn. Fast i själva verket var det doktorn som härjade med oss. Det tog en väldig tid att få ut den där sprutan. Jag trodde liksom att man bara åkte dti, betalade och fick den - neeej, så lätt var det inte.

 

 

Doktorn: Har ni fått en ordination av en läkare??

 

 

Jag: En vaddå för nånting?

 

 

 

 

Ville fick i alla fall sin spruta, efter några om och men.

 

 

Varken Ville eller jag har klippt oss på ca två månader!!

Det var sköönt att bli av med lite hår!

 

 

Och vi har ätit och gått runt norrmalm till lekplatser.

 

 

Perfekt måndagssysla!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och jag har saknat den.

Igår hälsade jag på en hjärtstartare för telefoner: Simon!

 

 

 

 

Facebook

Instagram

och

Wordfeud

 

 

 

 

 

I am back!!

 

 

 

 

 

 

 

Just som man rest färdigt, jobbat klart och kommit hem för lite semester - då ska förkylningen tränga sig på!

 

 

Igår vaknade jag av att det kändes lite mystiskt i ena näsborren, alternativt även i bihålan.

Jahapp!!

Det är kört nu då, det är bara att ställa sig in på att man inte kommer orka nånting de närmsta dagarna.

Jag måste tillåta mitt immunförsvar att slåss lite mot di dära virusarna och bakteriusarna.

Slåss ni - så försöker jag bara hang in there.

 

 

 

 

 

 

 

I veckan och några veckor innan har vi haft två killar som trubadurer på soldäck, Rob & Rob (Robert och Robin, eller Rååååbööört å Rååbin eftersom de är från Malmö).

Hela det här inlägget borde skrivas på skånska, men eftersom jag är så grym på det, så låter vi bli.

 

Rob & Rob gjorde sitt första intryck på mig genom att sjunga "Sommaren är kort" två gånger på en timme. Och eftersom jag gillar den låten mer än något annat i världen, frågade jag dem lugnt och sansat fast med ilskan stormkokandes innombords, om de inte kunde låta bli att sjunga just

den låten. Som gensvar på min fråga, spelades "Sommaren är kort" varje gång de kom åt och när de inte kom åt, och hellst tillägnat mig..

 

De använder mitt spritlager som förvaringsutrymme för sina gitarrer, när de inte spelar.

Och det utnyttjade jag ganska snart.

När Rob & Rob gick på paus, råkade en tejprulle klistra sig fast runt den ena gitarren.

 

Rob: Deit tåog ju seiköört tio menuuter att fö båårt!!

 

 

Rob berättade gärna om upplevelsen med gitarren i spritförrådet, sen la han till att om de spelade den igen, hade jag hotat med att klippa deras strängar (vilket naturligtvis inte var sant, men jag kände för det).

Det var kul när kund kom fram till baren och frågade, lite småsurt, om det var jag som var Maria....

 

 

Eftersom de engång kom nästintill förstörda till soldäck och frågade vart HUSSE var någonstans.

 

Rob: Vi moåste hietta Husse!

 

Jag kom själv fram till att "husse" var kryssningsvärden.

 

De bodde aldrig i en hytt ombord, utan kallade det för "gryt".

Deras toalett heter "lådan", sängen var en "korg" och den ena hittade sig en "tik".

 

 

Kul killar de där.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och jag har kört stenhårt på det.

Även om min finska inte är perfekt, inte ens på gränsen till perfekt - så tycker jag att varje barn som har möjlighet till ett andra språk ska få chansen att lära sig. Jag menar, jag har klarat mig i snart 30 år på den jag pratar!

 

Och det har varit min filosofi också, att huvudsaken är att han förstår. Sen att jag vart lite mer Hitler än man borde ibland, kan jag inte neka till... förlåt.

Den här sommaren har ju överträffat mina förväntningar med hästlängder.

Det började på Åland i juni, då Ville plötsligt, från ingenstans, började pröva ord på finska. Varför där? Inte pratar de annat än åländska på Åland, men oj, oj, vad den här mamman sträckte på sig och lyfte näsan en bra bit högre än den egentligen är!

 

Och jag måste säga att det gjort mig till världens stoltaste mor.

Jag älskar min grabb just för den han är och han gör mig så stolt.

 

När jag steg in i bilen i Stadsgården habblade Ville finska till mig för fulla muggar. ALLT var på finska. Han har fattat och lärt sig.

 

Vi kom till Södertälje och han får syn på Scaniamärket vid fabriken, tror jag.

I alla fall var det ett evigt prat om Scania. Hans pappa kör ju Scania.

Och det kom ord, mer ord och mer ord.

 

 

Siellä on se Scania tehdas mut mä en nähny sitä koska se oli tallissa.

Där är den där Scania fabriken, men jag såg inte den, för den var i garaget.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag måste bara säga:

And it's nice to have you back, guys!

 

Jag han bara sätta min fot på båten från Åbo till Långnäs så kände jag att det skulle bli långt.Jag har längtat hem som en liten blå tok! Och det är inte roligt då.

Över lag har det varit en ganska bra arbetsvecka ändå, fast nu blir det tomt ombord när alla sommarextror slutar. Vissa har vart helt underbara och fantastiska!

 

 

Sen dess har jag inte sett mina väggar, mina golv, min toalett, min säng.. ja, ni förstår.

 

 

Igår var det 15 augusti - lite över en månad sen jag for.

 

 

Återigen:

 

 

 

 

 

 

Mammaaa, jag älskar bara dig.

Och Kikki och Johanna och bebisen.

För den älskar jag faktiskt.

Och Fredrik.

 

 

 

 

Alltså, vilken dag vi haft!

 

Runt tolv åkte vi till min kusin Tiina och hennes familj, de bor uppe i byn.

Och det är ju inget snack om saken att Ville är GRYMT IMPONERAD OCH INTRESERAD av den här urcoola maskinen!! Hela dagen igår (mellan våra bråk) pratade han om att han ville köra fyrhjulingen. Och hela morgonen idag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4-års trotsen är det värsta jag vait med om!

 

Jag har varit med min son (som jag älskar mer än något annat i hela världen) i ett och ett halvt dygn den här veckan. Och jag börjar redan känna att jag förlorar kontrollen. Jag höjer rösten! And that's a big fail for me...

Min 4-åring har förvandlats till ett monster - med stort M.

 

 

- Det var inte jag som lyfte hinken med vatten över mig, det var mormor (även om mormor inte ens var i närheten)

- Det var inte jag som kastade min middag i golvet - det var min hand.

- Det var inte jag som satte mitt ansikte i pannkakan som var full med grädde på - det var pannkakan som hoppade på mig..

 

Jaa, man kan ju skratta åt det såhär i efterhand *ler*

 

Vad man än frågar grabben - blir svaret ett snabbt "därför!!"!

Det här är trotsåldern from Hell!!

 

 

 

Till råga på allt har jag PMS from down under också.

Länge sen jag var såhär känslig, och framför allt, hade så korta nerver!!

 

 

Imorgon tar jag nya tag.

 

 

 

 

 

 

 

 

Eller ja, pappa har skaffat en sticka med internet, till stugan.

 

 

Där träffade jag min vän Atte, som övergav oss för Tax Free kassan.

Av honom fick jag sällskap på bussen till Tammerfors, där vi tyckte att det var otroligt trevligt att dricka vin och cider. Många skratt och många samtalsämnen blev det.

Följande dag skulle jag sätta mig på nästa buss till Jyväskylä.

And whatta coincidence, Atte skulle till sina päron som bor just där. Det blev inte mycket bok, läst.

 

 

I LOVE PYLKÖNMÄKI.

 

 

I miss my friends.