Mukkis

Jag var ju superlycklig när de ringde från Bilia, klockan fyra i eftermiddags, och sa att min bil var färdig (när jag lämnade in den i förmiddags, sa de att den är klart någon gång i veckan).

Mitt kort betalade de 513 kr som det kostade och vi åkte till morfar igen för att byta till vinterdäcken.

Allt var frid och fröjd och mormor bjöd på ännu två koppar kaffe.

 

Jag sätter mig nöjdt i bilen och vrider om nyckeln - inget händer.. jag vrider igen och märker ett meddelande i displayen "START AVBRUTEN - FÖRSÖK IGEN".

 

 

Jag med grabb bredvid: Men vad är det för skit med den här jävla bilen nu då!!??

 

 

Grabb: Fult ord!!

 

 

 

Morfar är ju ändå gammal bilmekaniker så jag var ganska lugn.

Dock är ju dagens bilar inget att meka med, de ska kopplas upp till datorer som felsöker vad problemet är. Fast när inte ens morfar förstod vad felet var, fick jag lite små-panik och ringde till min favoritförsäljare, Esa, på Bilia.

 

 

 

 

Esa: Jaa du, har du provat att låsa bilen och låsa upp igen?

 

 

 

 

Esa fortsätter: Hmm, det kan vara så att din nyckel har tappat minnet.

 

Jag: Känns som något jag skulle vilja göra just nu..

 

 

Jag: Men för helvete! Måste jag ringa till farsan nu då och be honom komma med extra-nyckeln??

 

 

Ville bredvid mig: Fult ord!

 

 

 

 

Esa: Jaa, jag vet inte annat. Och mekanikerna gick hem klockan fyra.

 

 

 

 

De diskuterar och använder halvfula ord.

 

Jag vill hem!

Jag skiter fullständigt i den där biljäveln!! Jag ger upp!!

Jag åker till Bilia och köper den där ursnygga bilen för 300 000 kr, som jag såg idag. Helst innan jag vaknat imornbitti!!

Startar den här bilen någonsinn igen, ska den få sin sista resa - TILL SKROTEN!

 

Min status på facebook blev: "Glöm allt gott jag sagt om min nuvarande bil!!"

 

 

I motorn. Lyser med lampa på alla ställen. Öppnar bagageluckan..

"Och va i helvete tror de att de ska hitta där? Det här är ju helt orealistiskt. Är de helt dumma i..."

Jag han inte tänka färdigt förrän jag blev nyfiken på vad som fanns där (förutom allt skräp som jag samlat på mig). Jag viste faktiskt inte att bilbatteriet är i bagageutrymmet nuförtiden. Ganska logiskt eftersom motorerna inte har så stort utrymme där fram.. Jag har nog sett det, men det hade aldrig ploppat upp i min hjärna sådär.

 

Frääänt!!

 

Jag hade just tryckt på SÄND när jag reagerar som 2004 års final-match i hockey, div 1. Skövde går till Allsvenskan. 

 

 

Jag: Din dumma bil!! Du är förlåten, jag älskar dig. Tack för att du sparade mig 300 000kr!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var ganska dumt gjort.. för nu är jag förälskad.

 

 

Han såg på mig med sina stora ögon. 

Han var fantastiskt snygg, och flirtade med mig så jag blev generad.

Jag har aldrig känt sån dragningskraft förut. Jag var bara tvungen att gå fram och ta på honom. Såklart var jag till och med tvungen att prova honom mer, vilket gjorde att jag bara smallt mer.

Jag blev helt varm innombords, jag tror jag är kär på riktigt den här gången, men jag hörde min hjärna säga det som är ofattbart för mitt hjärta att förstå: Nej, tack.. 

- Men du ska veta att du fortfarande finns i mina tankar. Och man kanske kan ändra sig??

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Festen var fantastisk!

Jag blev att sitta bredvid Theo under middagen, den enda "bekanta" jag hade på hela festen (utom brudparet). Phuuw.. för jag var ganska nervös när vi entrade lokalen. Det var ca 50 pers och jag kände ingen. Theo och jag umgicks för ca 15 år sen, så jag vet egentligen inte hur bekanta vi är idag... fast vi löste det ganska bra ändå.

 

 

 

 

Vi satt och bekant

ade oss, drack vin och åt mat till ca 22. 

Både Theo, hans fru och

 jag kände hur det började suga i alkoholtarmen. Och till slut, efter en fantastisk middag och desert (!!!) och massa tal och paketöppnande fick vi festa för brudparet. Det bör nämnas att jag var den som tog första dansen med bruden!!

 

 

Härlig och lyckad fest och jag är så lycklig för Daniel och Erika som funnit varandra!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och till saken hör att jag inte ens är i närheten av att vara en klänning-typ.

Och då bör även poängteras att 599 kr gör att det kommer dröja ungefär till nästa decennium innan jag köper en klänning igen.

Jag är bjuden på en bröllopsfest imorgon, och jag tyckte väl inte att jeans och t-shirt passade riktigt, kanske.. även om jag är ganska het i det med.

Idag fick jag dock höra att, om man bär rött på ett bröllop (min klänning är väldigt röd), betyder det att man legat med brudgummen (???).

Typiskt!!

Sanning: Jag har inte legat med brudgummen.

 

 

 

 

 

Och vist är det typiskt, igår var jag och gav blod.

Det brukar ju inte bli något blåmärke. Det har hänt en gång att halva min armbågsled blev blå, lila, röd, gul.. och jag har gett blod sen jag var 18 år (alltså i 11 år).

Typiskt att man måste se ut som en första klassens sprutnarkoman just imorgon när det är party!!

Sanning: Jag är inte sprutnarkoman! 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vet att det inte heter "dagis" mer. Det heter FÖRSKOLA. Kanske därför som jag aldrig känner mig så mycket som en förälder, som när jag går på föräldramöten. Jag är liksom ingen förälder. Jag är Maria med ett barn, mitt barn. Förälder låter så gammalt.

 

 

När jag såg den, blev jag lite upprörd.

"Har de skaffat en sån där helvetes apparat för att slippa göra något? Vaaad är syftet med den där paddan?"

Själv, har jag uppfostrat grabb som jag själv blev uppfostrad.

Vi hade ingen dator/smartphone/pekplatta, då ska inte han heller ha det. Han ska inte lära sig sitta vid en dator i timmar, han ska vara ute och leka och springa!

 

Rektorn för Villes dagis är en karl i kanske 50 års åldern (fast han ser ut som 40). Han är mycket saklig när han pratar och svävar inte ut en centimeter från ämnet.

Just det här med padda-användandet.

Rektor: Jag har både hört och upptäkt att många föräldrar blir upprörda när vi tog in en i-pad till förskolan (jag nickar). Och jag kan förstå det här. Vi har tagit in en i-pad till vardera avdelning här på förskolan och lärarna använder dem i pedagogiksyfte (fortfarande här förstod jag inte vad han snackade om!! Vad är det som är bättre med en padda än att vara ute i friska luften??). Sen är det faktiskt så, att vi lever i en ålder där det ingår datorer, smartphones och paddor. Om 20 år kommer vi inte förstå oss på utvecklingen alls. 1998 tog jag in de första barndatorerna till ett dagis i Skövde, och det blev ett jädra liv på föräldrarna då (jag flinar, för 1998 var ju ganska nyss i min värld, jag var 14 år och datorn var nästan en självklarhet). Lär sig inte barnen att använda de här prylarna nu, så kommer de ligga duktigt efter när de börjar skolan. 

 

 

Jag fick en gigantisk aha-upplevelse. Kände mig lite som en grott-människa. Klart han måste lära sig. Jag vill ju inte att han inte fattar vad en dator är, när han börjar skolan heller!

 

 

 

 

Det såg ut såhär:

Jag ringer blodcentralen för att meddela att jag inte kommer på min tid, eftersom jag kom hem från Turkiet i fredags.

 

 

Blodcentralen: Turkiet.. hmm... jaa, men det går ju bra att komma!

 

 

 

 

Jag: Hmm, men jag kommer ändå inte, för i talande stund sitter jag i pyjamas i Hentorp (7km från sjukhuset).

 

 

 

 

 

Ville har aldrig kallat sitt dagis för "dagis" eller ens "förskola". 

Alla andra åker ju och jobbar, så varför skulle inte han??

 

 

 

Min kompis, Jalle, har gått och gift sig.

Och jag är bjuden på festen!!!

I oförsig, det är inte så svårt att förstå, vem skulle inte bjuda mig på sitt bröllop liksom?? Med tanke på att jag i hela mitt liv varit på typ... fem bröllop.

Det ska bli hysteriskt kul i alla fall!

 

Så, idag ska jag hitta en klänning.

Villket blir lätt som en schmäck, eftersom jag går i klänning sååå ofta... hahahaHAHAHAHAhahaha....

 

 

Önska mig lycka till.

 

 

Även om det inte blev så mycket timmar... eftersom, jag skulle ju bara lyssna på en låt till, bara se ett avsnitt av Sex And The City till, bara läsa några sidor ur senaste numret av Mama.. 

Det finns alltid en anledning att vara vaken längre än man tänkt sig!

 

 

HONEY, I'M HOOOME!!

Såklart är det bara mina halv-döda växter som nästan skriiiker efter vatten och ljudet av IKEA klockan i hallen, som hälsar mig välkommen hem. Väskorna från Turkiet-resan står fortfarande i hallen och gapar. Det ser ut som en virvelvind farit fram genom min hall, den är en hinderbana. Och dammråttorna har transformerats till svävande dammelefanter. Fast det gör ingenting.

Jag gillar inte ljudet av tystnad (eller så hatar jag att höra mina älskade växter pinas) så jag sätter fort i kontakten till Mr Samsung och knäpper på en kanal - bara för att få ljud.

Sen klär jag av mig och ställer mig i duschen, för att duscha bort båten. Jag kan inte sova om jag inte duschar av mig jobb-veckan.

 

Jag slår på datorn och kollar facebook snabbt (jag har tittat in på facebook med en kvarts mellanrum under hela tågresan, 2 h), kan inte bestämma mig för om jag ska lyssna på musik eller se på House. Jag sitter ju ändå här och skriver, så varför inte.

 

 

Det är fantastiskt att vara hemma <3

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är nu, efter en vecka, som jag undrar om jag kommer i mina jeans längre..

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag är ingen resemänniska.

Och jag tror stenhårt på att man inte har ett behov förrän man skapar ett behov.

Nu har jag skapat mig ett resebehov!

 

Vi har haft det helt fantastiskt. Det går inte att beskriva hur underbart vi har haft det.

 

Det borde upplevas.

 

 

 

 

Som Simon tröstade mig med innan vi åkte: Lugn, du vet, sover man inte på en vecka så dör man.

 

 

 

 

 

 

Jaa, i natt bär det av.

I natt åker vi till Göteborg och halv sju imorgon bitti lyfter planet.

 

Wiiiiiiiiiiiiiiiiieeeeee!!!

I hope..

 

Nu har jag inga naglar kvar att bita i alla fall.

 

 

Och ibland undrar grabb vad olika ord blir på svenska, och ibland engelska. Jag vet inte om han är medveten om vad engelska är, men det är kul.

Nu på sistonne har jag blivit lite fundersam när han frågar:

 

 

Ville: Vad heter det på skånska??

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag ändå inte har något bättre för mig kan jag skriva sanningar om mig.

 

 

Man kan säga att jag blivit en periodare. Fast jag biter mer än inte.. ibland är det hysteriskt. Jag förstår inte varför jag gör det, för det är det äckligaste jag vet och jag skäms! Fast så är fallet. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och jag blir supernervös när något i mitt mönster rubbas. Det spelar ingen roll egentligen i vilken ordning saker blir gjorda, bara de blir det innom en viss tid.

 

 

 

 

Jag tror inte så hemskt mycket på spöken, men jag lägger aldrig en nyckel på bordet, skulle aldrig gå under en stege, trampa på en A-brunn eller tända en cigarett på ett ljus!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här sitter jag. Levande i maj. Och upprepar: Vi ska åka till Turkiet i oktober, Vi ska åka till Turkiet i oktober, Vi ska åka till Turkiet i oktober.

Nu är det oktober. På fredag åker vi. Och jag känner mig helt apatisk. Känns helt otroligt. 

Lovar ta med datorn och blogga om jag överlever.

 

 

Puss och Kram

 

 

Alltså, jag är så nöjd med min arbetsvecka, så det är inte klokt! Det har gått i lagom tempo, vi har inte haft för roligt och inte för tråkigt. Man har skrattat, gråtit, jävlats, blivit förbannad, ledsen... ja, alla känslor har nog varit inblandade.

 

 

 

 

 

 

 

Det har varit ganska lite folk, fast då fick ju vi, i personalen, också se på den ABBA-show som pågått i en månad, drygt. Ja, det är sant (!!!), vi har haft fyra "artister" ombord i fyra veckor, som bara är där för att göra ett par shower om dagen. Varje show är ca fyra låtar, 20 minuter. De ska vara en vecka till, så ni som känner att ni  bara måste se ABBA, så har ni chansen. Hela Viking Line har den här tributen, fast jag tror att Rosella har den bästa. JÄTTEDUKTIGA showare!

Nu kan man ju gärna tro att de är från yttre rymden, som väljer att vara ombord på en båt i en månad, och jobbar 20-40 minuter om dagen, men det är helt sjukt, de har barn och hus som vi. Deras hud är inte av plast, deras ögon är inte överdimissonelt stora och vinda. De är människor!! 

Fatta vad skönt för dem att komma hem sen.

Det måste ju bli helt konstigt: "Älskling, avgår inte båten idag eftersom vi för en gångs skull inte vaknar till en härlig bogpropeller eller har lekrummet flyttat till vår hytt?? Varför måste vi laga mat för??"

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så börjar helvetesmånaden.

Ursäkta om jag är lite nere, insåg just att det är oktober..

Oktober är inte min grej - väck mig i november!

 

 

 

Med en stundande arbetsvecka som börjar imorgon, när det känns som man inte hunnit komma hem ens! Det är skillnad på sex dagar och sex och en halv dag, tro det eller ej.

 

På torsdag nästa vecka sitter jag säkert och biter mina tånaglar, i brist på fingernaglar, av nervositet över Turkiet-resan. Simon, Nattis, Ville och jag ska åka till Turkiet en vecka och det ska bli sjuukt kul. Jobbigt bara att jag har ett nervfel som gör att jag blir nervös - trots att jag inte behöver bli det!!

Går den att operera bort?

Jag ser i alla fall jätte mycket fram mot den här resan och tror det blir ett minne för livet, för oss alla.

 

Då är det bara att skicka grabb till sin pappa och åka på jobb (ibland känns det som man är tillbaka i barnlösheten tider och bara for världen över för att man kunde!!). Det känns skönt, man tänker liksom inte - man bara gör!

 

Sitter här vid köksbordet.

Har flyttat datorn från vardagsrummet, där grabb sitter och tittar på tv, och känner mig som Carrie i Sex And The City.

Jag sitter och dricker mitt halvljumna kaffe och läser senaste numret av Mama. Ett repotage är om Camilla Läckberg och hennes sätt att uppfostra sina barn tillsammans med Martin Melin. Och en sak som jag blir att fundera över är: VARFÖR VÅGADE ALDRIG JAG STÅ FÖR HUR JAG VILLE UPPFOSTRA GRABBEN??!!

Varför tyckte jag någonstans att det var tabu att han fick skrika sig till sömns??

Varför stod jag bara inte ut med alla kommentarer. Och varför var jag inte mer högljudd? Varför hyllade inte jag Anna Wahlgrens metoder mer?

Det var ju dem jag använde mig av.

 

 

Kanske jag stod för det, men såhär i efterhand känns det som jag skröt för lite om det.