Mukkis

Jag såg på dokumentären om Britney Spears igår.
E undrade om jag var ett fan, eftersom jag skulle pina mig uppe ända till HALV ETT på natten för att se den (JA, halv ett är supersent för mig och säkert för de flesta 24-7 föräldrar!!! *pik pik*). Svaret är kanske nej, men som nyfiken människa vill man veta, eller i alla fall veta vad hon har att säga om, det som hände då hon försummade sin familj, sitt liv och sin karriär. Jag måste säga att jag faktiskt kunde känna en uns av sympati med Brittan.
Alltså, tjejen var 16 år när hon blev världsstjärna, och alla avgudade henne. Genast fanns det massa krav och förväntningar att leva upp till. Hon var 16 (!!!!!!). Det gick väl ann ett tag, men nu kan hon inte göra någonting alls längre, utan en massa vakter och planering. Britney Spears kan inte gå och handla själv med sina barn!! Hon kan inte ta en promenad i parken en solig vårdag, hand i hand med någon hon tycker mycket om. Hon kan inte ta en kopp kaffe på stans enklaste fik med sin bästa vän. 
Det är fotografer överallt, alla vill ha en bild av henne. Alla vill ha någonting att skriva om. Och värre blev det väl efter allt som hände efter att Kevin lämnade henne. Det var Kevin som fick henne att "balla ur". Och tro fan det. Vem skulle INTE freaka ut, med två små barn och en hel värld att leva upp till, samtidigt som man blir lämnad med allt ansvar.
Även om hon har alla pengar i världen, så är hon nu en fånge i sitt hem. Hon är som du och jag. Förutom att du och jag inte har hennes pengar. Hon vill också vara med sina barn. Hon skulle också vilja leva ett vanligt Svensson liv. Jag skulle inte klara av att leva hennes liv!! Vi saknar ofta det vi inte har, men i det här fallet så vet i fan alltså.
Vart går gränsen för att bli fånge i sin egen berömdhet??
Enda gången Britney Spears känner sig fri, är när hon kör sin bil (vilken hon HELLER INTE kan köra p.g.a fara för sitt eget liv), jobbar eller är ensam. I dokumentären fick man följa med på en blivande shoppingrunda. De körde runt kvarteret två gånger, och kunde inte stanna bilen heller, för alla jävla fotografer stod och ryckte i dörrarna!! När de väl kom ur bilen, Brittan omringad av vakter, gick de mot köpcentret, fotograferna klickade med sina kameror, försökte få henne att säga något, få någonting att ljuga om. Och mitt i det här vimlet hör man Britneys röst säga, gång på gång: "I'm scared, I'm scared, I'm scared...", och entouraget återvänder till bilen.. så mycket för så lite shopping.
I slutet av dokumentären tar Britneys entourage henne ut till landet. Alla vet, utom hon. Där finns några kossor, några träd och en massa väg. 
- Vet du faktiskt inte vad vi gör här? frågar en i bilen.
- Nej, jag vet inte, se på kor??
Hon fick syn på sin egen bil. Den stod parkerad vid en lada. Och då fick hon veta att hon skulle få köra sin egen bil.
För mig var detta vackert. Hon var äntligen fri och lycklig, för en stund.
Många tänker säkert, stackars rika flicka.. vad vet hon om riktiga problem i världen. Det finns barn som svälter, mammor som prostituerar sig för att ha råd med hyran och mat för dagen. Jag tänkte också så i början, men fan (!!!), alla lever sitt helvete. Allt Britney vill, är att få vara lite mer vanlig, som alla andra. Och det kan hon inte...

Over And Out