Mukkis

Jag älskar att vara mamma, och jag älskar dem som hjälper mig.
Nu har V varit jävulen själv i några dagar. Och jag vet snart inte vad jag ska ta mig till. Han är glad och lycklig på dagarna, och lever och härjar på nätterna. Jag ska inte klaga, för det kommer bli värre en dag (det säger de som vet). Fast det tar ju tid och vänja sig också. Hur fan ska jag veta från ena dagen till den andra hur hans mönster ändras??
Jag känner mig ganska gnällig och tjatig angående det här, fast det är ju min vardag, och ibland känns det som jag ångrar mig. Varför gjorde jag det här för? Fast, samtidigt som jag tänker den tanken så slår jag bort den. Jag vill inte att det ska vara annorlunda, jag vill ha nätter att klaga på, jag älskar ju min lille kille. Och skulle inte alls vilja ha det annorlunda!!
Antar att man bara blir lite vek ibland, och jag är nog veklingarnas vekling just nu.
Vi är ju här på holmen, och har allt stöd jag kan tänka mig. Jag känner mig dock lite svagare när jag är här. Jag ger upp lättare, bryter ihop snabbare. Är det för att jag vet att det finns folk runt mig? Folk som gör det åt mig?! Så ego kan jag väl inte vara.. eller?
Hemma måste jag ju vara stark för fem!! Och då kommer styrkan av bara farten. Har jag fått för mig att jag inte behöver det här eller!!!!?!?? Jag kan bara gissa på att det är för att jag vill umgås med dem. Jag vill att V lägger sig fort och smärtfritt, så jag fortfarande kan umgås med mina vänner. Ibland försöker jag få mig själv att förstå att livet är såhär, man måste lägga barn i lugn och ro, annars går det inte. Fast, har jag accepterat det??!!!
V har börjat och nästan krypa nu. Han lyfter huvudet högre, trycker ner det i golvet när han lyfter rumpan i luften. Klart världen ser annorlunda ut för honom!!! Han upptäcker mer och fler saker, vilket han säkert drömmer om, och vaknar. Inte för att han är ledsen egentligen (för han vet inte vilken värld han föds till). Kanske bara vill ha en kram, men samtidigt kommer tårarna och han blir ledsen utan att mena det (???????). Det är just det här som är svårt för en rutin- och mönsterfixerad typ som mig. Man ska sova på nätterna, och vara vaken och härjig på dagarna (ibland även på nätterna då). Oj, nu låter jag som V *oops*
Så för att trösta mig själv så har jag intalat mig om att det blir bättre när vi kommer hem till vårt eget hem. Där rutinerna hägrar.. får väl se då. Jag tänker INTE GE UPP i alla fall!!! (Ibland förstår jag inte varför jag ens nämner de orden. För vad "ge upp" innebär.. det är inte JAG i så fall).
Det är jobbigt att vara förälder, ensam är ännu värre. Men nog fan ska jag stå ut med det här å.
Jag måste få säga TACK, och mena det, till Malin, Matte och Christina, som hjälper mig HELA TIDEN!!
Även till Filip, Sofia, Gisse, Rasmus och Hedvig!