Mukkis

Jag vet inte varför hon tvekar, men hon bad mig skriva ett inlägg om henne.

Hon tror inte att jag älskar henne, om jag inte gör det.

Frågan är nu om jag ska ta upp allt vi bråkar och är osams eller om jag bara ska nöja mig med att säga att jag faktiskt ÄLSKAR HENNE.

 

 

 

 

 

Jag säger som du: Vad vore jag utan dig?

Vi bråkar och gnäller båda två, jag tröttnar oerhört lätt på dig ibland. Och jag vill bara slänga telefonen i väggen emellanåt för du är så tjurskallig. Men ibland har vi ju faktiskt roligt.

Fast är det inte saker som hör till?

Du känner säkert samma saker. Fast ändå umgås vi mestadel av mina ledigheter och är inte det ett tecken på kärlek?

Det är så det ska vara: Du förstör mina saker och jag lagar dem. Det är sjuuukt störande ibland och jag blir arg, men det är materiella ting, inget kan ersätta dig.

Du är ju min lillasyster, hur gammal du än blir!!

 

 

 

Jag kommer ihåg när vi var små och jag ville se om citron sved i ögonen, och det blev du offer för - ja, det sved, och du skrek. Det kan jag ju förstå.

Vi hade en tävling. Då vi fick äta glass. Vi tog lika stora portioner fast du fick äta med matsked och jag med tesked. Vem åt upp först? Jag hade väl just kommit på att "den som spar han har" eller något för jag fick njuta längre.

 

Du tyckte det var roligt att umgås med de äldre.

Och självklart var jag din stora idol, även om du inte själv erkände det då. Kanske inte än idag.

"Jag umgås väl med vem faaan jag vill!!!"

Jaa jaa, sa jag, och höll upp händerna i luften.

 

Finska.
Du envisades att prata svenska jättelänge, även om vi båda är uppfostrade med att prata finska. Det var ibland som om du skämdes för det eller inte ville, men varje sommar i Finland gjorde nog att du lärde dig.

Jag är inte bäst i världen på språk heller, men vi försöker, och det är det som är huvudsaken.

Det är bra att du tagit ditt förnuft till fånga. Samt att vi lyssnar på precis samma musik så kan jag inte låta bli att ta åt mig äran för att ha presenterat det för dig.

WE GO!!

 

Det är helt sjukt vad du är beroende av uppmärksamhet!

Du är värre än Paris Hilton och du borde bo i Hollywood.

Jag förstår inte hur man orkar vilja ha uppmärksamhet hela tiden. Är det liksom inte skönt med lugn och ro längre?

Slappa, stäng av mobilen (yeah right, som att ens jag skulle göra det), lyssna på något bra... tänka.

 

Jag blev så full i skratt en gång när jag ville ragga läsare till den här bloggen.

Och jag frågade om inte syrran kunde länka den då, via sin facebook.

 

 

Syrran: Nä, för då kan det ju bli så att du får maaaaassa läsare och jätte mycket uppmärksamhet.

 

 

Det blev bara en liten chock för henne när hennes egna vänner började kommentera och diskutera min blogg med henne. Hur "rolig den var och hur bra hon skriver"

Hon har än idag inte länkat något som jag skrivit.

Fast det gör mig ingenting.