Mukkis

Jaa, det undrar jag ibland, varför?
Nu har jag tre gånger skrivit början på det här inlägget, å det blir bara fel!! Så jag låter bli att skriva alls!! Jag är bara så irriterad på vissa saker idag. Folk är så jävla slut i skåpet, så det är ju inte sant!!
Och det regnar ute.
Och V sover.. jag som tänkte bada honom idag.. jag är tjejen med världsbekymmer!!
Jag har länge funderat på det där dopet.. Jag har ju världens bästa gudfar till V. Och han kan inte få någon bättre. Jag tror Fredrik blir super-duper bra. Han är säker i sig själv, han är rolig och jag älskar honom för den han är! 
Sen är V ju värd att ha en lika bra gudmor.. men vad gör man om man står å väger mellan två stycken?? Snälla, hjälp mig någon!! Kan man välja båda två??
Det blev inte mycket av det här.. jag är trött.

Jag saknar mitt sommarställe.

Vist får man vara besatt av sina barn!!??
Jag tänkte på det här mordet som skedde i Hjo för nån vecka sen. Fy fan va hemskt!! Jag satt i stugan och läste om det, och att den två åriga dottern satt i lägenheten i två dygn med sin döda mamma. Stackare!! Tänk, där var en mamma som skulle göra ALLT för sin dotter, och så slutar det så tragiskt. Jag känner sånt medlidande och skulle kunna skjuta den som kunde med.. sånt här gör mig förbannad. Hur fan är man funtad? Okej om man är osams (jag säger INTE att det är okej att mörda folk) och bråkar, men tänk för fan på ungen. Hon har inte gjort världen nått ont. Hon har bara blivit till. Kanske kommer hon inte komma ihåg den här händelsen (hjärnan är ju fantastisk å sorvla bort tragiska händelser, sen vet jag inte vid vilken ålder man börjar minnas saker) pga sin låga ålder, men va faan??!!!?!!
Att man sist och slutligen är så hjälplös ändå...

---

När jag kom hem i torsdags natt blev jag mycket förvånad. Mitt kök såg inte ut som det gjorde när jag lämnade det.. hmm.. jag blev glatt överaskad, för det var jätte fint.
Hassel, Billy, Anka och Hampus hade vart här och målat om och tapetserat. Och jag vet inte hur jag ska kunna tacka er!!

Tack!!

---

Å så måste jag bara visa hur mycket min lille Ville-kille vuxit under den här månaden. Jag är så glad som har honom!!

Det har hänt så mycket så jag vet knappt vart jag ska börja.
Och vem orkar läsa sen??
Ville har vart halva sitt liv i Finland nu. Det har gått riktigt bra, jag är helt förundrad och stålt över hur bra det har gått. Jag börjar berätta om våra fyra veckor nu då.
Det började ju i KAOS alltihopa. Vi skulle bli hämtade av mamma å pappa kl 02.15, natten 9 juli. Jag hade ställt mobilen på väckning kl ett så jag sku hinna mata Ville och packa i ordning det sista. Jag lade mig på sängen vid halv tolv och tänkte positivt att jag ändå får sova i bilen mot Stockholm sen. Vist, mobilen ringde, men istället för att trycka på znooz (hur fan stavas det??) så tryckte jag av larmet och somnade om!!!! Vaknade kl två av att pappa ringde och sa att de är utanför om tio minuter.. shit shit SHIT!! Jag har nog aldrig kutat runt i min lägenhet så mycket förut, men jag är ju för jävla grym eftersom jag samtidigt som jag sprang runt, matade Ville *skrattar åt det än*
Vi kom iväg i alla fall och V sov hela vägen till Stockholm. Och han betedde sig EXEMPLARISKT hela vägen!!
Min far är en mycket otrolig man!
Alla år så har han haft bråttom fram, från punkt A till B ska det gå FORT!! Men han körde lugnt hela vägen till båten. Jag undrade vad han fått för sjukdom, för det här var ju inte likt honom. "Man ska inte stressa på semestern!!" sa han och skrattade. 
Det var minsann andra ord när vi kom till Finska sidan. Han var som förbytt!! Plötsligt började han gapa och gorma vid ratten om varför de satt ett rödljus i den här korsningen och inte i den där, och det ena med det sjätte.. han frågade varför det var 60 väg på vissa sträckor, "man kommer ju aldrig fram!!". Jaa du, lilla pappa, det finns säkert en anledning till att det är 60 här. Annars sku det väl inte vara det, men det är något som varken morsan eller jag kan svara på *ler*
Vi kom fram till Tammerfors till pappas syster Eevi. V och jag duschade, sen sa Eevi att hon kunde ta hand om V så kunde jag gå i bastun *tack* Mamma och jag bastade. Det var första gången på säkert en månad jag basta, så det var skööönt!!!
Följande dag åkte vi vidare till resans mål: PYLKÖNMÄKI. Farsan fortfarande på racing humör.. men jag orkar inte skriva om det, för det sku uppta större delen av mitt bloggande. Där fanns redan pappas yngsta bror, Reima, och hans fru, Päivi, näst yngsta dottern, Kaisla, och yngsta dotter, Eerika. Som alltid när man tror att "nu är resandet över på ett tag" så kommer man på att all packning ska plockas ur bilen. Och har man en en-månads bebis med på resan kan man inte hjälpa till som man hade velat, så då fick jag snällt sitta i stugan och lyssna på alla svordomar och pustningar som hördes från mina föräldrar..
Följande dag åkte Kaisla till Åbo för att jobba. Så mycket såg jag av henne i år.
Sen har vi inte gjort så mycket. Det har bara vart skönt att komma till stugan och bara vara. Och jag har haft såå kul. Lite bortskämd med skötare har jag varit också. Eerika har inte vart slow på att vilja sköta V. Och mamma och Päivi skötte honom när jag gick i bastun varje kväll.
Det är babyboom i släkten.
Snart behöver vi inte ordna med kusinträffar mera för snart finns det mer småkusiner än kusiner *skrattar högt*
Tiina fick barn förra året i september (Topi), Meri fick barn i januari i år (Venla), jag fick i juni, Tiina ska ha igen i september, Tommi ska ha i oktober.. Aki ska ha, men vi vet inte riktigt när.
Kusinträffen 2008
Eftersom jag hade en liten spädis så kände jag inte riktigt för att vara i stugan när hela släkten kom, så V och jag flydde fältet till Tiina som bor i samma by. Jag for ju till stugan på dagen, men det var skönt att kunna fly till lugn och ro på kvällarna. Som jag trodde så blev det en ganska blöt helg för dem som var där *ler* Och Tiina uppskattade det. Topi som är elva månader viste inte riktigt hur han skulle handskas med den lilla spädisen som plötsligt invaderat hans revir, men det är lika bra han vänjer sig, eftersom det kommer en till i september.
Sen börjar gnällandet.
Från mamma då såklart (ååh herre Guud alltså). Min mamma är också en sort för sig (antar att alla tycker så om sina föräldrar men...). Min mor är nog gnällandets specialist!! Aldrig är nått bra. I vår stuga finns knappt el. Inget rinnande vatten heller, vi skaffade TV dit för tre år sen. Och mamma har vart där alla år sen 70-talet, så hon vet om det. Och jag berättar det här för att jag kan se komiken i det hela. Fast nu handlar det inte om komfort, utan om hans man, min far.
Farsan har några kvällar på raken kommit på (på fyllan) att han är tjock och klagat över det. Detta får min mor höra och som typiskt morsan är, ska hon anmärka på ALLT och då menar jag ALLT som farsan gör. Går han 300m ska det anmärkas, tar han bilen någonstanns, ska det anmärkas på!! Herre Jessus, ni skulle vart med.
Men jag beundrar min far, han har inte tappat humöret så många gånger heller.
Regn!!
Det har man sett nog av. Fast personligen tycker jag att det är mysigt med regn. De två första veckorna regnade det nonstop varje dag.. fast man började bli lite orolig när stora pölar, stora som mindre sjöar, uppenbarade sig i skogen. Då marken var som mättad på vattnet.. men nu ser skogen ut som sig själv igen, för när det äntligen slutat regna, torkade det upp ganska fort.
Nu är man hemma igen iaf och ska hitta vardagen igen!!
Over And Out!

Jag är rädd som fan!!
Rädd för att allt ska skita sig, rädd för att min styrka ska svika mig, rädd för att mamma ger upp, rädd för att åka iväg, rädd för att inte vara tillräcklig, rädd för världen, rädd för att lämna tryggheten, rädd för att finna den igen.. Jag har nog aldrig vart så här rädd förut!! Jag tror inte att vi kommer gå under, jag tror inte att vi ska dö! Jag är bara rädd för att bryta ihop, och aldrig bli bra igen, på väldigt länge. Jag vill bara att allt ska gå bra. Jag vill kunna lita på människor. Jag har under en månads tid nu byggt upp en trygg värld, med V, här i mitt hem. Nu ska jag lämna den för en tid. Det är inte som att åka till Hjo eller gå till stan över dagen. Det här är som att fly hela min värld. Lämna min trygghet.
Min hjärna spelar mig ett spratt.
Ibland blir jag fylld med ett lugn som liknar inget. En känsla som säger att allt kommer gå bra. Och då mår jag bra. Plötsligt kan den känslan försvinna och "paniken" kommer. "Paniken" motsvarar vad jag tror blir verkligheten.. och jag hatar den känslan!! Den är ond. 
Min lilla människa.
Att du är så liten. Jag vet att jag är nördig efter min utbildning, men jag tänker på det ofta. "Vilka små muskler du har, och skelettet.. allt är så litet, du är så skör och litar på att jag ska rädda dig hela tiden!" Jag är ju din mamma, klart jag räddar dig!! Det är ganska otroligt, någon som är såå beroende av mig så han inte överlever utan mig. Och jag gör allt för dig!!
Over And Out!

Å Micke ringde häromdan!!
Att packa inför fyra härliga veckor känns ju kämpigt, när man packar för en, men nu ska det packas för två. Varav den ena är en bajs å spy maksin *ler* Och det var så länge sen man var borta länge, så man vet inte riktigt hur man ska packa.. eller ja, jag var ju i Brasilien ganska nyligen.. fast då hade jag inte Ville... det är lite svårt i alla fall..
Idag lämnade jag V för första gången, under en längre stund, till någon annan, medan jag åkte iväg. Det kändes skumt, men bra. Jag litar på Hassel och det hade gått bra. Jag är stålt över alla (Hassel, Ville och mig). Sen kom Fredrik över på kaffe och tårta. Vi firade att han fyller år på onsdag och jag tror han uppskattade det, trots att han inte tyckte om marsipan *skrattar*
Det är förbannat skönt att sova, när man gör det.
V och jag tog en tupplur idag. Mellan klockan 16-17,30 var vi inte kontaktbara någon av oss. Oj oj, vad det var härligt. Att känna total avslappning igen. Man sover ju lite dåligt, och halvdant nu, när man än sover, men den där stunden var guld!! Det var nästan synd att man vaknade, jag hade kunnat sova tretton timmar till.
Jag fick tråkigt och ringde morsan, sen tog jag V under armen och gick på promenad till norrmalm. Under färden ringde jag Ehlin och pratade lite med henne *I miss her* På norrmalm mötte vi Joel och Simon som spelade spel, men det är alltid trevligt att träffa dem. De är ju trotts allt mina kusiner *ler* Så matade jag V och sen gick vi hem. Det var skönt med en promenad också.

Sen fick jag kvällsbesök av Hassel som var lite orolig, med all rätt, för min resa, men jag uppskattar det du säger gumman, det vet du. Och jag lyssnar på dig!!! Jag är lite bångstyrig ibland, och jag vet det. Jag är också rädd om V.. så TACK!!
Over And Out!!

Vad är det med mina morföräldrar??
Idag har jag vart hos min mormor och morfar och hälsat på, mamma var med också, och det kändes ganska ballt att vara FYRA GENERATIONER i ett och samma vardagsrum. Och till mitt störmomentum → Mamma och jag har tjaffsat i bilen (för ovanlighetens skull) om hur mormor kommer klaga över att vi aldrig kommer och hälsar på (för istället för att uppskatta att vi för en gångs skull kommer, så ska det klagas på att vi är där SÅ SÄLLAN!). Någon som känner igen detta fenomen?? Och så fort man kliver innanför dörren så hör man: "Men lille vän, har de satt en trasig dräkt på dig?"  (bodyn som V hade på sig hade ett hål i tån, men jag ansåg att ingen skulle DÖ av detta, men uppenbarligen var det viktigt att anmärka på!). Och "inte vill du sitta i den där stolen, det kan inte vara nyttigt.. du vill komma upp där ur." Och bara för att jävlas, så låter jag V sitta där lite längre än jag från början tänkt.. (förlåt Ville).
Efter många om och men blev kaffet klart och de 100 sorters kakorna togs fram *ler* för av någon anledning ska gamlingar alltid ha MASSA kakor till kaffet. Är det mindre än fyra sorter, så är det jätte genant för dem!! Jag gråter iaf inte över 100 sorters kakor, då jag tycker om kakor *skrattar*
Jag bar in V till deras säng. Han var trött och somnade på en gång.
En sak ska folk ha klart för sig, jag är INTE en sån mamma som går till barnet för minsta lilla ljud det för. V "pratar" och stönar i sömnen, inte går man dit förrän man hör att skriket är ansträngt heller!! Jag ser inte varför man sku göra det.. men det är något som min kära mormor fått för sig att jag gör.
"Jaa, med dig som mamma så är han väl van vid att bli lyft så fort han gör ett ljud" säger hon, och jag blir bara å gapa. Vart har hon fått det ifrån?? "Ja, du tål inte att höra honom skrika." Men HALLÅ?? Har du sett mig tillsammans med V, eller?? Och VARFÖR hitta på sånt?? Jag vet att de är gamla och gaggiga, men varför??
Näe, nu orkar jag inte störa mig mer, för nu kom Hasselpatrasket och jag ska va lite social!
Over And Out.

Det är mycket barn nu!
Å stressen inför semestern börjar ta sig fram. Vad måste man ha med nu då? Det är ju inte bara MIG å tänka på i år, Ville ska komma till FINLAND *ler från öra till öra* Hur ska allt få plats, vad ska jag packa i?? Hur ska jag klara fyra veckor i stugan utan att bli tokig?? Fast det finns ju massor att ägna sig åt, om inte annat, så åt Ville. Jag ska ju få träffa Tiinas (min kusin) pojk, Topi. Och hon är ju tjock i år igen eftersom de hade så "bråttom" att skaffa en till *ler* som är beräknad en månad innan Topi blir ett!!!
Jag ser massor fram mot att komma till stugan! Det är bara vägen dit jag lite oroar mig för.. men det går väl bra. Varför har jag börjat oroa mig? Är det nått sånt mamma-syndrom man får i samband med att man blir mamma eller? Jag vet i alla fall att det inte finns nån bättre plats på jorden att lära känna Ville på. Och all finska han får höra, även om han är så liten, jag tror det är nyttigt. Eftersom jag vill att han pratar två språk, fast jag inte pratar finska naturligt med honom.. men det ska gå.
Här har han fått bada!     
  
Igår var jag på norrmalm och hälsade på Palm och Marie. Sen kom det ett gäng andra vänner också, och det var trevligt. Ville låg i soffan och sov så sött. Sen gick jag över till mina föräldrar och pratade med mamma. Hon tycker så mycket om V så hon sa åt mig att gå och umgås lite med Simon (som hade Natalie i helgen) medan hon passade honom. TACK MAMMA!! De där få minutrarna/timmen är guld värd/a.

          
   
Jag är så oerhört lycklig över att ha er allihopa i mitt liv!! Ni är helt underbara. Även om vi bara ses några minuter, sammanlagt, per vecka eller månad. Ni är fantastiska!
Over And Out!

Jag sitter här en stund, och blundar men jag ser ändå.
Jag räknar varje sjunde våg, å svävar i en guldträdgård.
Jag har suttit här ett tag, sommarnatt blev sommardag
Jag ville aktivera min tro, jag ville höra gräset gro
För hela året har jag väntat på
JUNI JULI AUGUSTI
För vindarna är varma då
JUNI JULI AUGUSTI
Igår var verkligen en sån dag. En "juni juli augusti"-dag. En sån där dag, då man bara känner att man är ledig, och har tid att göra allt i världen, men väljer att göra ingenting. Bara sitta i goda vänners lag och ta en öl (kaffe) och snacka skit. Solen sken och värmde i nacken. Oj, jag njöt igår. Fredrik, Madz och Rooth.
Blir man någonsinn mogen för att skaffa barn?
Det fick mig att fundera häromdagen. För många av mina vänner säger "nej, vi är inte i det stadiet i våra liv än" (that's acceptable). En del säger "vi är inte mogna för det än", "vi vill resa och hinna leva först" (föresten, vem sa att livet tar slut när man skaffar barn?? Fast det är en annan diskussion). Och mina vänner börjar närma sig 30 nu. Och jag tror inte att 10 pers kan tycka samma sak, helt utan anledning (??).
Min fråga - När ÄR man mogen för att skaffa barn då? För jag tror inte att man någonsin blir det. Man blir aldrig mer eller mindre beredd på vilket ansvar det är med ett barn, vilken förändring i livet det blir, för att man väntar. Jag tror att de lyckligaste paren som väljer att behålla barnet som bara "råkade" bli till, är de som BLIR mognast för det (det finns de som planerat sina barn också, och jag säger inte att de är mindre lyckliga!! Fast jag tror inte man blir mer beredd för att det var planerat.). Jag tror (min teori) att man aldrig blir "mogen för att skaffa barn", utan man mognar i sin graviditet. Var man inte mogen innan, så blir man det under de nio/tio månader som leveranstiden är på ett barn.
Nu tror ni att jag säger åt er att gå hem å ligga som fan för att skaffa barn - FEL! Eller säger jag att ni är gamla å gaggiga som inte skaffar barn nu då?? - FEL med!! Kan man även bli för gammal för att skaffa barn?? Joo, vi damer blir ju det efter ett tag, och det beror ju på vilka kriterier man har på sig själv. Vill man vara en "ung mamma", en "medelålders mamma" eller en "gammal mamma". Fast ni karlar funkar hela livet, allt har bara med sina egna kriterier att göra. Mina vänner räknar ofta: "hmm, skaffar jag barn nu, så är jag -- år när ungen fyller 10 år..." Varför hakar man upp sig på en ålder?? Och som en vän sa: "man vill ju gärna ha lite tid över till nöjen när barnen flugit ut", så då kan man heller inte vara "för gammal" då räknar man plötsligt 20 år frammåt (and I am old as hell in 20 years!!!).
Men jag vet nu vilket ansvar det är. Och det jag säger är, att jag var INTE beredd på det. Fast jag är glad att han är här nu så klart!!  
Kanske vill jag bara ha en reaktion.. eller en diskussion (??).

Villemannen med sina nya SHOES!!
 

Jag borde inte känna såhär, eller...
Det här kanske är något som många är tysta å förtegna om (??).. Men jag tycker att det är viktigt, för JAG går igenom det just nu, just när du läser det här. Det är skit-jobbigt, å det suger fet purjo, men jag tänker skriva om det och hur jag känner om det. Jag älskar inte min son.
Det värsta är att jag bara gråter.. jag känner ingenting särskillt, jag bara gråter. Mest på förmiddagarna. Jag känner mig nog inte ensam, jag känner mig inte misslyckad, eller NÅGOT negativt alls, men jag gråter. Enda ångesten jag känner är att jag inte kan säga att jag älskar min son än. Det borde vara helt naturligt att göra, men jag gör det inte. Han är en ny bekant som jag ska lära känna, alltså kan jag inte älska honom *rycker på axlarna* 
Nu får ni inte tro att jag vill skada honom eller göra honom illa på nått sätt alls!! För det vill jag inte. Jag undrar bara när de där älskande moderskänslorna kommer.. jag saknar dem utan att veta hur de känns. En vecka kanske är å ta i.. kanske nästa vecka, kanske om två.. vi får se. Jag tar mitt ansvar iallafall och tänker göra allt för honom *ler*
Fredrik var här idag å drog med mig ut på en promenad. Efter det kändes det redan bättre. Tack så mycket, älskade vännen!!
Kanske är det sömnlösheten som spökar och får mig nedstämd.. det händer ju folk hela tiden. Man blir ju knäpp av sånt har jag hört. Använder de inte sömnlöshet som en sorts tortyr i Guantanamo?? Skillnaden är bara att jag ska överleva den här jävla "deprisionen" å gå glad här ur!! Jag ska finna mig i att jag är mamma, och jag ska älska min son!!

Något som jag också nojjar över är att jag kanske inte kan jobba kvar på sjön mer.. MEN JAG VILL!! Och jag ska kämpa för det!! Det är ganske långt borta än, dock *ler*
Over And Out.

Näe, nu mår jag inte så jätte bra mer..
Har haft mardrömmar hela natten. Eller jag vet inte om jag kan kalla det för mardrömmar heller, jag har nog medvetet TÄNKT väldigt mycket i sömnen. Och jag känner obehag.. det värsta är att man inte kan lita på dem som jobbar på sjukhuset. Har inte de tystnadsplikt? Jag tror inte att chefen skulle bli så glad om han fick veta hur personalen håller på.. man kan ju inte gå omkring på olika avdelningar och sen säga vidare vad som hänt, eller vem som ligger var. Man kan väl bli av med jobbet på det viset? Eller vad vet jag.. men det låter vetigt. Tystnadsplikt är väl ändå tystnadsplikt (det betyder att det är lag på att HÅLLA KÄFTEN!!), eller?? 
Så idag har jag mått piss. Kräkts och mått allmänt kass.. förstår inte vad det kan vara. Känns som jag har feber, men ändå inte. Jag har ju aldrig feber *peppar, peppar*
Eller är det bara så att allas er Mukkis/Hövde börjar bli nervös på riktigt?? Utan att själv tänka på det.. hmm... Har inte tänkt på det.
Nu är det bara sex dagar kvar tills jag fyller 25 år. Och jag har inte tänkt på det alls. Känns som jag försummar mig själv lite, men jag antar att skälen är ganska bra. Undrar om jag någon gång kommer ångra att jag aldrig fick fira min 25 års dag?? Det är ju ändå en ganska markant ålder. Kanske man borde fira lite, men hur (??), å när man inte ens vet när barnet vill titta ut. Kanske får jag en födelsedagspresent??
Over And Out!

Jag skulle kunna betta på det här.
Jag satt just ute på balkongen med min kaffekopp i handen och funderade.. Kommer jag bli mamma innan jag fyller 25?? Jag fyller om nio dagar. Jag sätter på "näe". Nån som sätter emot?? Det känns som jag kommer få vänta en evighet till, en halv i alla fall.. det känns overkligt att bli förälder. Tänk att den kan komma när som hellst egentligen. *IIIIICK*

---

Jag blir så arg. Och jag ÄR så arg. Vad är det för karl du skaffat dig?? Jag är  inte arg på dig på nått vis alls, men på karln du tror dig vilja leva livet tillsammans med!!!
Du gillar inte att ha stökigt å dammigt runt dig (vem gör det??). Men för faaan, låt karln göra't nån gång. Det är inte ditt KALL I LIVET att städa efter honom!! Lever man inte tillsammans på lika villkor eller?? Du ska inte behöva säga åt honom att damsuga, eller rengöra dass. Du är ju för fan hans flickvän, inte morsa!!! Å han ska föreställa en VUXEN MÄNNISKA!! Förstår du inte, att säger du åt han att städa, å han märker att du gör det sen ändå, då kommer han aldrig städa. För han tar för given att DU GÖR DET ändå!!
Ditt sorgliga liv om tio år blir alltså: Du kommer hem från ditt heltidsjobb med två ICA kassar i vardera hand, klockan halv sex, barnen har fortfarande inte hämtats på dagis för din karl sitter vid datorn å var "tvungen att göra en grej" först. Du skyndar att sätta varorna i kyl och frys (hälften hamnar fel), snäser något åt karln och åker för att hämta barnen, som dess utom är på dåligt humör (som fröknarna) för att de blir hämtade sist - igen.
Väl hemma, står karln och rullar tummarna och undrar om det blir nån middag idag (!!!). Du snäser åt honom, tyst, att "när fan sku jag haft tid med det??". Han har ju vart hemma sen två!!!!
Samtidigt ser det ut som FAAAN på dass (kattlådan är över full av skit å kiss, det är dess utom från katten som HAN skaffade för tre år sen, det är vattenfärg på väggarna å golvet efter helgens barnlek i badkaret), damråttorna är stora som elefanter och håller på att attackera från varje håll, gräsmattan växer sig skyhög... you name it!! Allt håller på att förfalla, medan din karl står och fattar INGENTING!!
Vet du varför?? - För att du inte sa åt honom på skarpen för tolv år sen!! Det är ditt eget fel, du har tagit på dig ansvaret för ALLT. Och han har ju bara vant sig. Han bor i ett jävla hotell, tror han. Men det är du som är värden.
Vill du ha det såhär?? Fundera..
Over And Out!!

Det är över nu.
"Budet är nu höjt..." Jag tänker inte skuldsätta mig så mycket för en lägenhet (än iaf). Jag hoppar av nu. Grattis till lägenheten budgivare 3!!! Nä, jag är int bitter.
Satt just på msn med Erika. Hon sitter någonstans i Thailand vid en dator i 35 graders värme å skriver.. ååh, jag saknar henne. Hon är så förbannat rolig. Jag minns inte NÄR hon åkte, men det måste ju nästan va ett år sen iallafall.. vad tiden går.
Angående vad tiden går.. det gäller typ bara när man pratar om små barn, och när man är från sina vänner? Eller? Ja, när man pratar om gamla minnen också.. okej, det här gick inte att spinna vidare på *ler*
Något man också säger ganska ofta är: "Jaa, det här trodde man inte för... (ex. ett år sen)." Livet förändras så mycket HELA TIDEN. Man väljer vägar som man inte hade tänkt sig. Kanske är det det som är det spännande i livet, å får oss att leva vidare (????). Att göra oväntade saker, och märka hur livet blev sen. Undrar om man sitter i sin gungstol, när man är 80 bast, å tänker tillbaka på livet å är stållt över eller ångrar sig (??). Jag hoppas att man är stållt.. tänk va hemskt att ångra ett helt LIV!!! Fy fan..
Det var allt från den här morgonen.
  
Over And Out

---

Du vet att det är vår när:
- När man inte behöver ta jackan på sig på dagen (så länge man håller sig i solen).
- När du efter en stund ute, märker att det vist blåser kallt å du måste ta jackan på dig.
- När ens D&G's passar på alla ansikten.
- När man ser ungdomar spela kubb i Garpaparken, och dricker folköl en helt vanlig tisdag.
- Du upptäcker att en ÖL vore det bästa i hela världen just nu, men du FÅR INTE för du är gravid *sitter med armarna i kors å surar*

Vilken vecka då. Sista för mig ombord, jag mår dåligt (!!!) jag mår jättebra.
Ja, nu får man aldrig mer (ALDRIG MER!!!) se Ålandsfärjan (om man inte åker till Island å tittar på valar, vilket låter ganska cool annars *hmm, fundera*). Och det känns så overkligt. Men så är det. Man får ta det bara. Jag kommer sakna den. De som inte förstår mig, men läser det här, måste tro att jag är helt puckad i skallen som saknar ett vrak från 1972, men då är jag väl det då. Jag bjuder på den. Det kändes hemskt att lämna Ålfen i tisdags. Tack och lov fick jag skjuts av båten av Kristoffer, annars hade jag nog vart kvar där än.
Det har vart en jättekonstig vecka på jobb. Den började helt vanligt: "Hej Pirre, hej Anja, hej Bodil.."  Sen gick tiden bara. Helt hysterisk vecka med många "bus" och skratt, men helt plötsligt var det måndag, å alla sku börja fara hem.
Bodil gick hem på söndagen..
Micke gick hem måndag
Pirre gick hem måndag
Höder gick hem måndag
(Fick en jättefin väska från DKNY av dem med massa skönhetsprylar i, och jag älskar det!!)
Anja gick hem måndag
Sen var det bara Ingrid och jag kvar.. med andra vakten *stirra* 
Dagarna bara gick den här veckan också..
Med lite nojs från dig där också, men vad vore en vecka på Ålf utan dina självdestruktiva mess?? Först ett i början av veckan om vilket fint liv du har och hur bra allt är. Sen när det inte passar mer, säger du åt mig att inte messa mer, för du mår dåligt av det. Men jag vägrade vara tyst, det där fick mig ju bara att vilja trotsa mer. En gång i tiden var jag rädd att mista dig om jag sa vad jag tyckte, det är jag inte längre, för jag vet vart jag har dig!! Fatta!! Jag förstår så mycket mer idag.. DÅ fick jag det där messet om att ditt ena barn går hos psykiatriker (!!) pga er separation (!!). Jag frågade vad ni gjort, för sköter man en separation (som dessutom var för TVÅ ÅR SEN!!) smidigt å "rätt" utan att barnen tar illa vid sig, så ska det inte behövas någon psykdoktor (anser jag). För låter man bli att bråka inför barnen, så ska det funka. Sen om man talar illa om mamma eller pappa inför dem, är det klart som FAN att de förstår (jag märkte nog tendenser redan då jag bodde där). Och barn förstår MER ÄN VAD VI TROR ÄNDÅ!!! Jag tycker det är synd att det blivit så. Men inte kunde jag, fuck, veta om det här!! Men inte fick jag nå svar heller.. var ju väntat.
"Nobody wanna see us together, honney, no matter no.."
Vår mässmummu är den bästa i världen.
En morgon när jag klev upp och kom till mässen, satte mig vid ett bord med min frukost och en Aftonbladet, kom mässmummu fram till mig och frågade om hon kunde få min adress. Joo, sa jag och skrev på ett papper. "Då kan Heidi skicka bärselen till dig.." (Historiken till det här är att jag skulle köpa en bärsele av mummus dotter i Flen). "Jättebra och smidigt, då kan jag ta ett kontonummer av dig så kan jag skicka pengarna via nätet.." Men mummu hade tänkt längre. "Nej, nej, för selen är en present från mummu!"
Jag fick tårar i ögonen och kramade henne, länge.
Det är inte bara därför mummu är bäst.
Hon bara är det annars också!! Jag älskar dig!
Och jag fick massa bebiskläder av Lotta. Hon hade gått på stan hemma på lediga veckan, och kommit å tänka på mig, å köpt en jättefin dress till bebisen *ler* Det var Lottas sista pass också, hon ska operera handen. Och jag blev jätteglad över de fina kläderna.
Dolce&Gabbana is tha shit.
Ja, sen har jag investerat i ett par D&G solbrillor. Och de är så snygga!!! Oja, oja.. och jag älskar dem också.
Sista dagen.
Hände inte så jätte mycket. Allt började bara kännas som SLUT. "Sista gången man åker till Mariehamn, sista gången man åker från Mariehamn.." Och under sista turen fick jag ett blommogram. Ett jättefint OLIVTRÄD. Nu har jag bara ett bekymmer: HUR FAN SKÖTER MAN ETT OLIVTRÄD?? 
Tack till Svensson, Joppe, Ebba, Jolly, Bodil, Pierre och Lorvan.
Men tack till alla andra också för den här tiden. Vi ses snart igen!!

Hemma - igen!! Och jag har sån ÅNGEST!!
Det låter sjukt, men jag är rädd för att vara hemma (jag har inte vart hemma mer än tre veckor på raken, på FYRA ÅR). Igår fick jag det ur mig och började faktiskt gråta. Och jag kom att tänka på det (nu tycker ni att jag borde tas in av några karlar i vita rockar, DU  SKA FÖR FAN HA BARN NÄRSOMHELLST) men om jag aldrig mer kan åka på sjöjobb!! Vilken mardröm. Jag vet, mina känslor ändras säkert. Men jag hade sån rå-ångest igår över det här. Jag har faktiskt ingen som kan ha barnet när jag är på jobb, kanske.
Min dröm är att få komma tillbaka till ADCC sen och jobba med mina vänner igen!! Tanken på att behöva söka nytt jobb och BÖRJA JOBBA I LAND, är hemsk. Men jag får bara lita på det som Lisa sa till mig igår: "Dina känslor kanske ändras, och om det nu är så att du hemskt gärna vill ut på sjön igen, så kommer det att lösa sig för dig. Det vet jag."
Over and out!!

Jag har tre familjer, eller fyra??
Igår lämnade jag Ålandsfärjan för näst sista gången. Nästa vecka blir min sista vecka forever (i tjänst) på Ålandsfärjan!! Det känns sjukt. När och om jag kommer tillbaka till Viking Line efter min mammaledighet, så blir det ADCC.. men här emella ska Rosella rula Östersjön/Ålands hav. Eller ja, (DET VET VI JU INTE ÄN). Jag menar, Alla kaptener åker till Rosella, för att "övningsköra" (utifallatt-Rosella-kommer), köksmästarna ska dit å provlagamat (utifallatt-Rosella-kommer).. passagerare frågar ju ständigt när Rosella kommer. Men vi i personalen vet lika mycket som de. Vi får väl veta via tidningen som alla andra.. det senaste var nu att de ska flytta grillen från Ålandsfärjans akterdeck till Rosella.. och det kommer komma VAKTER från företaget/rederiet som ska köpa Ålfen, för att se att vi inte snor inredningen!!! Men om Rosella kommer... (DET VET VI INTE!!).

Det känns bra att man har alla de här familjerna iallafall.
- Hemma
- Ålfen
- Och mina klasskompisar från Brasilienklassen =)

---

---

Jag blev plötsligt så kär i Mumintrollet..

Det var då helvete vad det ska klia överallt!! Jag tror jag är allergisk mot mina soffor!!
Jag var till min mormor och morfar tidigare idag. Vilket var en upplevelse i sig *ler* och det råkar det ju vara varje gång. När vi satt oss till rätta vid köksbordet (som alltid), sitter de å stirrar ut på grannens husbygge i en kvart, och diskuterar diverse "misstag" och hur de ser ut (de som arbetar), och "hur kan de jobba på en röd dag??" Ja, det är ju så man vill skratta. Att man har så lite att göra när man blir pensionär..
Och de ska lägga sig i allt man gör. "Inte behöver du köpa den där trean nu, du har det så bra där du bor nu. Vänta två år". - Sure, om man vill ha leksaker och annat störande mitt i vardagsrummet så.. å det jag inte han säga, eftersom de började diskutera över mitt huvud, var att jag bara ska SEEEEEE!!! Om det blir ett bra pris så tar jag det. "Du behöver inte slösa pengar på sånt nu heller... bla bla bla.." "Och oj då, det är en TJEJ där å jobbar på huset!!"
Men man älskar dem ändå. Trotts att morfar vann över mig i STICKET typ fem gånger. Inte är jag bitter över det heller. De är säkert söta när de sover *skrattar* och för det mesta är mormor och morfar de bästa i världen!
 
Ut.

Should I stay or should I go??
Jag har väldigt mycket börjat fundera på det här med farmor och farfar (till barnet).
Borde jag berätta för faderns föräldrar, eller bara skita i det? Man undrar om han har berättat, eller bara försöker ignorera det. Jag vet ju varken vad han gör, eller vad han tänker angående det här. Och är det så att han tror att det bara "går över" så har han ju fel. Men jag känner att jag inte kan stå utanför hans föräldrars dörr om fem år, och säga: "Hej, det här är ert barnbarn!!" Det skulle kännas så oerhört dumt.. Förstår ni hur jag menar? Jag skulle vilja att de har lite tid att smälta det. Typ nu innan det kommer till världen kanske?? Eller tänker jag helt fel? 
Jag skulle kunna skriva ett brev å säga att de får höra av sig om de vill. Jag menar, det är väl deras rättighet också, eller? Det är ju deras barnbarn med. Även om det var ett "misstag". Ett mycket välkommet misstag dock!! 
Eller så kan man se det från hans synvinkel: Han vill ju inte ha med barnet att göra, så varför sku hans föräldrar ha det? Men jag kan inte riktigt släppa tanken på att de inte skulle få VETA något överhuvutaget!! Tänk om de vill bli farmor å farfar då!! Eller inte..

Mycket tankar...

Söndag - singlarnas skräck!
Ja, söndagar är ingen hit när man är singel. Men man vänjer sig. Man lär sig uppskatta andra saker i vardagen än gos på söndag - även om man saknar det (!!!) men sällan ERKÄNNER det. Och jag är ju inte heller helt ensam, jag har ju katten och skatten, jag väntar på. Så det känns inte så jätte tufft (hur stavas tuft/tufft egentligen??) längre.
Men något som är FÖRBANNAT jobbigt med att vara gravid OCH "singel", är att man blir för JÄVLA SENTIMENTAL!! Okej, jag gråter och skrattar lätt till filmer och andra händelser också, men nu får jag nog ge mig. Och det är nu någon skulle suttit bakom mig i soffan och tyckt att jag är urgullig och eventuellt givit mig en lätt puss på kinden!!! Jag kom hem (efter att ha vart hos Anka ikväll), slog på tv:n och såg den sista timmen på filmen Coyote Ugly (URGRYM film om jag får säga det själv). Jag menar, sista timmen!! Då är man ju inte insatt i vad som hänt överhuvudtaget. Vist har jag sett filmen sådär 300 gånger, men ändå. Och när familjen åker över statsgränsen, på väg till spelningen, och pappan säger att han köpt den första autografen för 20 dollar... - DÅ börjar Maria storlipa för sig själv. Katten tittar på mig och undrar om jag är riktigt frisk..
Varför denna sentimentalitet?? Är det hormonerna, eller saknar jag någon?? Jag skulle lägga min egen röst (om man får rösta i sitt eget val) på alternativ nummer 1. Men är DET för att skydda mig själv? Eller är det bara så?? Frågorna är många. Svaren är få.

Vem saknar jag egentligen? Saknar jag någon egentligen?!!!?

Då var det fredag igen.
Och allt är som vanligt. Fast det är inte som vanligt, inte som förut. Jag ler. Jag älskar mitt liv.
Hade jag varit för ett år sen, hade jag också vart överlycklig. Men av en annan orsak. Jag skulle säkert berusa mig själv ikväll och komma hem (kanske efter en helt fantastiskt kväll ute) och mått skit imorgon. Det är en livsstil det med, men jag undrar om jag hade nöjt mig med det (??) så länge till. Jag undrar om jag inte hade vart nyfiken på något annat.. något mer, en kick till. Frågan är vad detta någonting var för något. Jag har saknat någonting så länge. Något extra, något som kan hålla mig berusad lite längre än en kväll på staden.
Kanske räddade den här graviditeten livet på mig (??). Kanske skulle jag klara mig bra.
Men nu har jag min berusande upplevelse. Jag väntar ett mirakel. Jag ska bli mamma. Bara de fyra orden får mig att le i evigheter!! Jag har hittat min drog.
Jag ska ju absolut inte säga att jag förändrats HELT p.g.a eller tack vare den här graviditeten. Jag har själv läst egenom det jag skrivit här över, och jag är medveten om att det låter som om jag är hjärntvättad. Jag säger bara att det inte kunde kommit mer lägligt än såhär. Jag saknar också att gå ut och bli okontrolerat full!! Men inte så pass att jag lipar för att jag inte kan.
Förstår ni??

En glad Mukkis!