Mukkis

Vilken vecka då. Sista för mig ombord, jag mår dåligt (!!!) jag mår jättebra.
Ja, nu får man aldrig mer (ALDRIG MER!!!) se Ålandsfärjan (om man inte åker till Island å tittar på valar, vilket låter ganska cool annars *hmm, fundera*). Och det känns så overkligt. Men så är det. Man får ta det bara. Jag kommer sakna den. De som inte förstår mig, men läser det här, måste tro att jag är helt puckad i skallen som saknar ett vrak från 1972, men då är jag väl det då. Jag bjuder på den. Det kändes hemskt att lämna Ålfen i tisdags. Tack och lov fick jag skjuts av båten av Kristoffer, annars hade jag nog vart kvar där än.
Det har vart en jättekonstig vecka på jobb. Den började helt vanligt: "Hej Pirre, hej Anja, hej Bodil.."  Sen gick tiden bara. Helt hysterisk vecka med många "bus" och skratt, men helt plötsligt var det måndag, å alla sku börja fara hem.
Bodil gick hem på söndagen..
Micke gick hem måndag
Pirre gick hem måndag
Höder gick hem måndag
(Fick en jättefin väska från DKNY av dem med massa skönhetsprylar i, och jag älskar det!!)
Anja gick hem måndag
Sen var det bara Ingrid och jag kvar.. med andra vakten *stirra* 
Dagarna bara gick den här veckan också..
Med lite nojs från dig där också, men vad vore en vecka på Ålf utan dina självdestruktiva mess?? Först ett i början av veckan om vilket fint liv du har och hur bra allt är. Sen när det inte passar mer, säger du åt mig att inte messa mer, för du mår dåligt av det. Men jag vägrade vara tyst, det där fick mig ju bara att vilja trotsa mer. En gång i tiden var jag rädd att mista dig om jag sa vad jag tyckte, det är jag inte längre, för jag vet vart jag har dig!! Fatta!! Jag förstår så mycket mer idag.. DÅ fick jag det där messet om att ditt ena barn går hos psykiatriker (!!) pga er separation (!!). Jag frågade vad ni gjort, för sköter man en separation (som dessutom var för TVÅ ÅR SEN!!) smidigt å "rätt" utan att barnen tar illa vid sig, så ska det inte behövas någon psykdoktor (anser jag). För låter man bli att bråka inför barnen, så ska det funka. Sen om man talar illa om mamma eller pappa inför dem, är det klart som FAN att de förstår (jag märkte nog tendenser redan då jag bodde där). Och barn förstår MER ÄN VAD VI TROR ÄNDÅ!!! Jag tycker det är synd att det blivit så. Men inte kunde jag, fuck, veta om det här!! Men inte fick jag nå svar heller.. var ju väntat.
"Nobody wanna see us together, honney, no matter no.."
Vår mässmummu är den bästa i världen.
En morgon när jag klev upp och kom till mässen, satte mig vid ett bord med min frukost och en Aftonbladet, kom mässmummu fram till mig och frågade om hon kunde få min adress. Joo, sa jag och skrev på ett papper. "Då kan Heidi skicka bärselen till dig.." (Historiken till det här är att jag skulle köpa en bärsele av mummus dotter i Flen). "Jättebra och smidigt, då kan jag ta ett kontonummer av dig så kan jag skicka pengarna via nätet.." Men mummu hade tänkt längre. "Nej, nej, för selen är en present från mummu!"
Jag fick tårar i ögonen och kramade henne, länge.
Det är inte bara därför mummu är bäst.
Hon bara är det annars också!! Jag älskar dig!
Och jag fick massa bebiskläder av Lotta. Hon hade gått på stan hemma på lediga veckan, och kommit å tänka på mig, å köpt en jättefin dress till bebisen *ler* Det var Lottas sista pass också, hon ska operera handen. Och jag blev jätteglad över de fina kläderna.
Dolce&Gabbana is tha shit.
Ja, sen har jag investerat i ett par D&G solbrillor. Och de är så snygga!!! Oja, oja.. och jag älskar dem också.
Sista dagen.
Hände inte så jätte mycket. Allt började bara kännas som SLUT. "Sista gången man åker till Mariehamn, sista gången man åker från Mariehamn.." Och under sista turen fick jag ett blommogram. Ett jättefint OLIVTRÄD. Nu har jag bara ett bekymmer: HUR FAN SKÖTER MAN ETT OLIVTRÄD?? 
Tack till Svensson, Joppe, Ebba, Jolly, Bodil, Pierre och Lorvan.
Men tack till alla andra också för den här tiden. Vi ses snart igen!!

Hemma - igen!! Och jag har sån ÅNGEST!!
Det låter sjukt, men jag är rädd för att vara hemma (jag har inte vart hemma mer än tre veckor på raken, på FYRA ÅR). Igår fick jag det ur mig och började faktiskt gråta. Och jag kom att tänka på det (nu tycker ni att jag borde tas in av några karlar i vita rockar, DU  SKA FÖR FAN HA BARN NÄRSOMHELLST) men om jag aldrig mer kan åka på sjöjobb!! Vilken mardröm. Jag vet, mina känslor ändras säkert. Men jag hade sån rå-ångest igår över det här. Jag har faktiskt ingen som kan ha barnet när jag är på jobb, kanske.
Min dröm är att få komma tillbaka till ADCC sen och jobba med mina vänner igen!! Tanken på att behöva söka nytt jobb och BÖRJA JOBBA I LAND, är hemsk. Men jag får bara lita på det som Lisa sa till mig igår: "Dina känslor kanske ändras, och om det nu är så att du hemskt gärna vill ut på sjön igen, så kommer det att lösa sig för dig. Det vet jag."
Over and out!!