Mukkis

Jag är rädd som fan!!
Rädd för att allt ska skita sig, rädd för att min styrka ska svika mig, rädd för att mamma ger upp, rädd för att åka iväg, rädd för att inte vara tillräcklig, rädd för världen, rädd för att lämna tryggheten, rädd för att finna den igen.. Jag har nog aldrig vart så här rädd förut!! Jag tror inte att vi kommer gå under, jag tror inte att vi ska dö! Jag är bara rädd för att bryta ihop, och aldrig bli bra igen, på väldigt länge. Jag vill bara att allt ska gå bra. Jag vill kunna lita på människor. Jag har under en månads tid nu byggt upp en trygg värld, med V, här i mitt hem. Nu ska jag lämna den för en tid. Det är inte som att åka till Hjo eller gå till stan över dagen. Det här är som att fly hela min värld. Lämna min trygghet.
Min hjärna spelar mig ett spratt.
Ibland blir jag fylld med ett lugn som liknar inget. En känsla som säger att allt kommer gå bra. Och då mår jag bra. Plötsligt kan den känslan försvinna och "paniken" kommer. "Paniken" motsvarar vad jag tror blir verkligheten.. och jag hatar den känslan!! Den är ond. 
Min lilla människa.
Att du är så liten. Jag vet att jag är nördig efter min utbildning, men jag tänker på det ofta. "Vilka små muskler du har, och skelettet.. allt är så litet, du är så skör och litar på att jag ska rädda dig hela tiden!" Jag är ju din mamma, klart jag räddar dig!! Det är ganska otroligt, någon som är såå beroende av mig så han inte överlever utan mig. Och jag gör allt för dig!!
Over And Out!