Mukkis

Söndag - singlarnas skräck!
Ja, söndagar är ingen hit när man är singel. Men man vänjer sig. Man lär sig uppskatta andra saker i vardagen än gos på söndag - även om man saknar det (!!!) men sällan ERKÄNNER det. Och jag är ju inte heller helt ensam, jag har ju katten och skatten, jag väntar på. Så det känns inte så jätte tufft (hur stavas tuft/tufft egentligen??) längre.
Men något som är FÖRBANNAT jobbigt med att vara gravid OCH "singel", är att man blir för JÄVLA SENTIMENTAL!! Okej, jag gråter och skrattar lätt till filmer och andra händelser också, men nu får jag nog ge mig. Och det är nu någon skulle suttit bakom mig i soffan och tyckt att jag är urgullig och eventuellt givit mig en lätt puss på kinden!!! Jag kom hem (efter att ha vart hos Anka ikväll), slog på tv:n och såg den sista timmen på filmen Coyote Ugly (URGRYM film om jag får säga det själv). Jag menar, sista timmen!! Då är man ju inte insatt i vad som hänt överhuvudtaget. Vist har jag sett filmen sådär 300 gånger, men ändå. Och när familjen åker över statsgränsen, på väg till spelningen, och pappan säger att han köpt den första autografen för 20 dollar... - DÅ börjar Maria storlipa för sig själv. Katten tittar på mig och undrar om jag är riktigt frisk..
Varför denna sentimentalitet?? Är det hormonerna, eller saknar jag någon?? Jag skulle lägga min egen röst (om man får rösta i sitt eget val) på alternativ nummer 1. Men är DET för att skydda mig själv? Eller är det bara så?? Frågorna är många. Svaren är få.

Vem saknar jag egentligen? Saknar jag någon egentligen?!!!?