Mukkis

Det har hänt så mycket så jag vet knappt vart jag ska börja.
Och vem orkar läsa sen??
Ville har vart halva sitt liv i Finland nu. Det har gått riktigt bra, jag är helt förundrad och stålt över hur bra det har gått. Jag börjar berätta om våra fyra veckor nu då.
Det började ju i KAOS alltihopa. Vi skulle bli hämtade av mamma å pappa kl 02.15, natten 9 juli. Jag hade ställt mobilen på väckning kl ett så jag sku hinna mata Ville och packa i ordning det sista. Jag lade mig på sängen vid halv tolv och tänkte positivt att jag ändå får sova i bilen mot Stockholm sen. Vist, mobilen ringde, men istället för att trycka på znooz (hur fan stavas det??) så tryckte jag av larmet och somnade om!!!! Vaknade kl två av att pappa ringde och sa att de är utanför om tio minuter.. shit shit SHIT!! Jag har nog aldrig kutat runt i min lägenhet så mycket förut, men jag är ju för jävla grym eftersom jag samtidigt som jag sprang runt, matade Ville *skrattar åt det än*
Vi kom iväg i alla fall och V sov hela vägen till Stockholm. Och han betedde sig EXEMPLARISKT hela vägen!!
Min far är en mycket otrolig man!
Alla år så har han haft bråttom fram, från punkt A till B ska det gå FORT!! Men han körde lugnt hela vägen till båten. Jag undrade vad han fått för sjukdom, för det här var ju inte likt honom. "Man ska inte stressa på semestern!!" sa han och skrattade. 
Det var minsann andra ord när vi kom till Finska sidan. Han var som förbytt!! Plötsligt började han gapa och gorma vid ratten om varför de satt ett rödljus i den här korsningen och inte i den där, och det ena med det sjätte.. han frågade varför det var 60 väg på vissa sträckor, "man kommer ju aldrig fram!!". Jaa du, lilla pappa, det finns säkert en anledning till att det är 60 här. Annars sku det väl inte vara det, men det är något som varken morsan eller jag kan svara på *ler*
Vi kom fram till Tammerfors till pappas syster Eevi. V och jag duschade, sen sa Eevi att hon kunde ta hand om V så kunde jag gå i bastun *tack* Mamma och jag bastade. Det var första gången på säkert en månad jag basta, så det var skööönt!!!
Följande dag åkte vi vidare till resans mål: PYLKÖNMÄKI. Farsan fortfarande på racing humör.. men jag orkar inte skriva om det, för det sku uppta större delen av mitt bloggande. Där fanns redan pappas yngsta bror, Reima, och hans fru, Päivi, näst yngsta dottern, Kaisla, och yngsta dotter, Eerika. Som alltid när man tror att "nu är resandet över på ett tag" så kommer man på att all packning ska plockas ur bilen. Och har man en en-månads bebis med på resan kan man inte hjälpa till som man hade velat, så då fick jag snällt sitta i stugan och lyssna på alla svordomar och pustningar som hördes från mina föräldrar..
Följande dag åkte Kaisla till Åbo för att jobba. Så mycket såg jag av henne i år.
Sen har vi inte gjort så mycket. Det har bara vart skönt att komma till stugan och bara vara. Och jag har haft såå kul. Lite bortskämd med skötare har jag varit också. Eerika har inte vart slow på att vilja sköta V. Och mamma och Päivi skötte honom när jag gick i bastun varje kväll.
Det är babyboom i släkten.
Snart behöver vi inte ordna med kusinträffar mera för snart finns det mer småkusiner än kusiner *skrattar högt*
Tiina fick barn förra året i september (Topi), Meri fick barn i januari i år (Venla), jag fick i juni, Tiina ska ha igen i september, Tommi ska ha i oktober.. Aki ska ha, men vi vet inte riktigt när.
Kusinträffen 2008
Eftersom jag hade en liten spädis så kände jag inte riktigt för att vara i stugan när hela släkten kom, så V och jag flydde fältet till Tiina som bor i samma by. Jag for ju till stugan på dagen, men det var skönt att kunna fly till lugn och ro på kvällarna. Som jag trodde så blev det en ganska blöt helg för dem som var där *ler* Och Tiina uppskattade det. Topi som är elva månader viste inte riktigt hur han skulle handskas med den lilla spädisen som plötsligt invaderat hans revir, men det är lika bra han vänjer sig, eftersom det kommer en till i september.
Sen börjar gnällandet.
Från mamma då såklart (ååh herre Guud alltså). Min mamma är också en sort för sig (antar att alla tycker så om sina föräldrar men...). Min mor är nog gnällandets specialist!! Aldrig är nått bra. I vår stuga finns knappt el. Inget rinnande vatten heller, vi skaffade TV dit för tre år sen. Och mamma har vart där alla år sen 70-talet, så hon vet om det. Och jag berättar det här för att jag kan se komiken i det hela. Fast nu handlar det inte om komfort, utan om hans man, min far.
Farsan har några kvällar på raken kommit på (på fyllan) att han är tjock och klagat över det. Detta får min mor höra och som typiskt morsan är, ska hon anmärka på ALLT och då menar jag ALLT som farsan gör. Går han 300m ska det anmärkas, tar han bilen någonstanns, ska det anmärkas på!! Herre Jessus, ni skulle vart med.
Men jag beundrar min far, han har inte tappat humöret så många gånger heller.
Regn!!
Det har man sett nog av. Fast personligen tycker jag att det är mysigt med regn. De två första veckorna regnade det nonstop varje dag.. fast man började bli lite orolig när stora pölar, stora som mindre sjöar, uppenbarade sig i skogen. Då marken var som mättad på vattnet.. men nu ser skogen ut som sig själv igen, för när det äntligen slutat regna, torkade det upp ganska fort.
Nu är man hemma igen iaf och ska hitta vardagen igen!!
Over And Out!