Mukkis

Och inge bitter är ju jag över att det är just en sån bil som jag drömmer om. Okej, jag har inga höga krav, det är en Volvo, men det är den bilen jag blev så förjordat kär i första gången jag såg den. Och i all bitterhet blir jag ännu bittrare över att veta att pappa minsann har råd med den här bilen utan att det ens gör ont - och jag har inte råd med den här bilen. Måste man vara sextio år fylda för att kunna göra sina drömmar sanna? Va?

Det är bara att vänta i tretti år till då.

 

 

Och den är ju bra på alla vis med elektriska handbromsen, motorn som stängs av när man lyfter kopplingen, automatbromsar som undviker krockar i bilköer, rumpvärmare både fram och bak... bla bla bla..

Och den rörde på sig med sin turbo.

 

 

Den hade nog varit tusen gånger roligare att köra om inte

pappa suttit bredvid och vart yyyyber nervös för varje möte eller sväng jag tog.

För att inte tala om anmärkandet om hur jag höll i ratten...

Jaa, jaa, man slutar väl aldrig vara förälder (eller superrädd om sin sprojlans nya bil).