Mukkis

Jag läste just en krönika i Mama, skriven av Malin Wollin.

Den handlade om det här med att komma tillbaka efter en förlossning. Med vikt och kläder.

Jag kan själv känna igen mig i det hon skriver, dock har hon haft lätt att "komma tillbaka" i tre fall av fyra.. hon har fyra barn och hon undrar varför det inte var lätt den här gången, när alla andra graviditetskilon runnit av henne. Jag har ett barn, men känner igen hur hon har det.

Varför passar fortfarande inte de där byxorna som jag hade innan (jag blev ju av med mina gravkilon med hjälp av ViktVäktarna när grabb var två och ett halvt), man känner sig maktlös och hemsk?

 

 

..när någon säger "äh, du ska inte känna att du är floffig - du har ju fött barn" att den personen inte fattar ett skit om livet, eller just som Malin Wollin beskrev det: Kommer någon med fler dumma kommentarer "trycker jag dem långt ner i halsen så att bara en prisbelönt analexpert kan nå dem". Det var fem år sen!! Det är inte så att barnet kommer upp mitt i natten och tvångs-matar mig under pistolhot med choklad, vitt bröd och O'boy.

 

 

..orättvisa.. Jasså? Gick man inte ner i vikt utav bara tanken att jag vaknar upp smal imorgon? Jasså? Det fungerar inte att sitta i soffan om kvällarna och äta upp grabbens överblivna lördagsgodis? Varför inte då, då? Jag har gått till lekplatsen, ett varv runt Hentorp, och tillbaka idag (500 meter), jag kände nästan att andhämtningen ökade och en liiiiten svettdroppe trängdes någonstans mellan mina hudlager i pannan, varför får inte fettförbränningen en boost och jag blir av med floffat??

 

 

Det var en väldigt bra krönika i alla fall.

(Jag har försökt hitta och länka krönikan. Men hittade inte. Ni får helt enkelt nöja er med min variant...)