Godmother
Imorse vaknade jag med en känsla i kroppen.
En känsla som inte riktigt gick att förklara vart den kom från. Fort som bara den aktiverade jag skärmen på min telefon, för jag måste ha reda på vad det är som hänt (jag tänkte ju mest på facebook). Fast jag behövde inte gå ut på facebook ens för att ett enormt léende skulle sprida sig i mitt ansikte. Jag hade fått en bild. En bild på en bebis. Och inte vilken bebis som helst: Simon och Saras bebis, mitt gudbarn.
Det är så häftigt att tänka att: I föräldrarnas värld stannar allt. Vi som var och hälsade på, skulle vidare hem och laga mat eller jobba en sväng, åka till stan för att köpa en tröja eller gå till lekplatsen med våra stora barn. Föräldrarna kan sitta där med sitt underbara underverk och bara njuta, och titta, och förundras över livet de håller i, som de skapat. Det är som vi lever i två olika universum. Men föräldrar är såå värda det. Absolut.
Ååh, jag är så glad att du kommit.
Allt hade gått bra och alla var glada!
Och jag var så glad att jag nästan fick tårar i ögonen.
Det är något visst med bebisar. Lillen var bara lite över fyra
timmar gammal, när jag höll i honom idag.
Vilken grej alltså!
Hurra!
För livet, för er, för oss.
Älskade barn <3
Och jag ska försöka göra mitt yttersta för att vara den där
trygga personen i din omgivning, om mamma och pappa
inte, av någon anledning, nångång, skulle räcka till.
Over And Out
Kommentarer
Trackback
