Mukkis

Ända sen jag kom hem från Mariestad, har jag bara gått och väntat.

Fråga mig inte "på vad?" för det vet jag inte riktigt. Allt har bara känts värdelöst, långt, ensamt och tråkigt. Den finska sisun har suttit i ett hörn och räknat makaroner.

Det finns ju liksom inte en anledning att gå till lekplatsen heller. Jag har varit innomhus när solen gassat ute! Fyy skäms på mig.

Men förlåt.

Jag har inte vetat vad jag ska göra.

 

 

"Men ring Emil och fråga om du får låna grabb en stund då!"

säger den finska sisun som räknat drygt hälften ur makaron-paketet

"såhär kan vi ju inte ha det!!Det är ju urtrisst utan yrvädret här"

"Jag undrar hur vi ska klara oss den dagen grabb flyttar hemifrån, eller när han blir tonåring och inte behöver oss lika mycket mer... hur ska det gå för oss?"

 

 

 

 

 

Han var ensam hemma för mamma jobbade.

Min far är ingen talets man.

Han är en purfinne och använder inte ord i onödan. Man bara vet att han menar väl, innerst inne. Han bjöd på kaffe och gick för att klippa gräset.

Vi värmde bastun mitt i dagen. Klockan var säkert inte mer än två.

Och klockan tre satt jag där - och njöt.

Även om jag har en tendens att bli ganska rastlös. Det fanns ju ingen att prata med. Och även om pappa vart med, hade vi nog inte pratat så mycket.

Vi är sånna!