Mukkis

Min lillasyster har inga egna barn. Fast hon älskar barn, speciellt min grabb.. och andra barn, under en tid. Och hon har all rätt i världen att tröttna, efter att ha varit med oss i en vecka - har man inte barn, så är man helt enkelt inte ännu gjord för att umgås med barn 24/7.

 

 

Allt ska ske på hans vilkor: vilken väg vi tar, vart vi äter, hur vi gör, hur vi äter, vem som går vart och när... bara han får bestämma.

Och det värsta jag vet är egoister (även om jag själv, är den värsta sorten ibland..)!!

Det finns inget värre.
 Och den här "trottsperioden" är något påfrestande.

 

 

Står jag kvar och måste ta hand om det.

Tro mig, jag har det minst lika kämpigt som min syster, fast jag måste stanna och ta tag i det. Det är vid de här faserna som folk utan barn säger: "just därför har jag inga barn" och ler. Jag förstår dem till en viss del.

Det är spännande med motgångar och utveckling, men också tröttsamt.

 

 

Jag tror det var under den näst sista dagen på Lanzarote som min syster uttryckte sin tröttnad på barn i ord. Och jag fick ett frispel.

För även om man oftast kan säga hur man tycker och tänker till varandra, kanske det är bäst att klä in sin vilja i lite siden, ibland.. kanske..

 

 

 

Syster: Snälla Maria, jag behöver en veckas semester från er när vi kommer hem..

 

 

Jag: DU KAN FÅ SLIPPA OSS RESTEN AV DITT LIV OM DU VILL!!

 

 

Vi redde upp det ganska snart och bestämde att vi inte skulle ses på en vecka.

Idag; ca 40 timmar efter att vi kommit hem frågar syster om hon får komma på kaffe <3

 

NAAAAWE!!!