Mukkis -

HELLO YOU GUYS!!

YOU MISSED ME ALOT, DID YOU?

Men vi kan även hälsa normalt och säga goddag, hur står det till?

Själv är jag just hemkommen från en väldigt intressant vecka på Lanzarote.

Jag måste bara säga två saker:

1. Lanzarote är inte alls bara för pensionärer

2. Men nästan!

De två första dagarna var det lite molnigt, fast vi höll god min (det är ju i alla fall - 20 grader hemma och +20 här), badade i poolen (bara för att vi kan) och bekantade oss med byn. Sen har veckan bara runnit på med utekvällar, dans, bad, fika och god mat.

BILDBOMB!!

Vi möttes upp hos mamma och pappa mitt i natten.

Här diskuterar säkerligen syrran och pappa om vilken väg man ska ta till Landvetter.Det är världens lättaste väg, och speciellt om man har en navigator.

Fast för familjen Mäkinen kan det fort bli problem.

Med kommentarer som:

Pappa: Vartihe---te vill den här att vi ska köra nu?

Den där j---a sa---s aparaten vet ju för f--n ingenting!

Den är ju helt j---a dum!!

Jag tänker då rakt inte köra den där vägen!

Syster och jag: Men kan du svänga av vägen då när den säger!?

Skulle vi inte mot Borås, sa du? Skylten var ju där...

Pappa: Neej, nu vettifan om jag känner igen mig alls, vart

försöker den här leda oss??

Ville, som suttit ganska passivt och tittat på navigatorn: Skulle vi inte till Göteborg eller??!

Syster och jag: Men den sa för 300 meter sen att du skulle ut på motorvägen...

Sen kommer en skylt med ULRICEHAMN på.

Pappa: Jahaaaaa!! Är vi redan i Ulricehamn. Vad i h----te..

Snacka om att inte erkänna sig ha fel.

Tog vi oss ändå ner till Göteborg.

Syrran får hjälp att stänga sin väska

Tjänster och gentjänster

Efter en väldigt lyckad planresa, kommer vi fram till hotellet.

Och det firade vi med skumpa såklart!

Utsikten grät man inte över direkt.

Happy me in a shirt

Min neonorangea syster <3

Utekväll nummer ett, två och tre.

Syrran och jag bestämde att vi skulle bekanta oss ytterligare med ön. Inte kunde väl vara så att det bara var pensionärer som åkte hit?? Vi gick till en liten liten gågata straxt bakom en av de större, och bekantade oss med lokalbefolkningen.

Carmen var en tant som såg ut som 102 år men festade som en 21 åring. Urcool tant fast hon pratade bara spanska så vi lärde inte känna henne direkt..

The night went on.

Den var helt trevlig och jag hittade till och med en vän.

Han var irländare, 49 år, ekonomiskt oberoende, snygg.. jaa, whatever. Han hette Martin.

Jag har aldrig träffat en sån gentleman förut (det är absolut inte min stil på karlar eftersom jag är allergisk mot fjäsk) men det var charmigt.

Ett litet tag funderade jag på att ta mitt pick och pack och flytta till Lanzarote och bli lyxhustru. Jag blev nästan erbjuden det!

Fast sen tog jag mitt förnuft till fånga och insåg att jag älskar mina vänner hemma, mitt jobb och mina arbetskamrater för mycket. Och det skulle bli lite väl häftigt att pendla från Lanzarote.. tur att man är smart ibland.

Martin och jag träffades två gånger till under vistelsen. Och för varje gång blev han mer och mer... vad ska jag säga... obehaglig.

The nice and polite irishman - just turned CRAZY.

Tack men nej tack.

Jag trodde att jag var galen, men jag mötte min överman.

Massimo.

Den grymmaste rösten sen.. Freddy Mercery, tror jag.

För h-----e!!

Massimo är trubbadur på baren Tequila men jag fattar inte vad han gör där! Han är ett musikaliskt geni, det finns ingenting som han inte gör. Han är värd en stjärna alltså.

Jag har sett många trubbadurer, men den här tog priset. Jag kan inte lovorda honom tillräckligt för att det ska räcka.

Han trollband mig.

I love him!