Mukkis

Värst!
Igår var jag med om en känsla som jag antagligen kommer att få uppleva flera gånger, men jag längtar inte efter den.

När vi var med Johanna på stan igår.
Vi ville till H&M, Ville till BR-leksaker.


Jag går ner på huk och talar till Ville.


Jag: Vi ska deala lite här.. om Ville vill in på BR så får Johanna och mamma gå till H&M sen?


Ville: Jaa..


Jag: Utan nått skrik och "jag vill inte vara här mer..." efter tre steg?


Ville: Jaa..


Fine!


Vi gick in i leksaksbutiken.
Ville tittade på diverse lastbilar, bussar och traktorer, ambulanser och brandbilar.. Johanna och jag hittar leksaker som farsinerar oss mer, på andra sidan hyllan, och där står vi och babblar.
Efter en stund funderar vi på varför Ville är så tyst.. och vi såg honom ingenstans!
Vi gick åt motsatta håll inne i butiken och sa hans namn - inget svar.
Vi gick ut ur butiken för att titta. Jag frågade kassabiträdet om hon sett honom, men det hade hon inte.
Johanna blev stående utanför butiken, om han skulle komma tillbaka - eller ut, om han var där inne. Och jag började få puls och gick en bit in i köpcentrumet för att se. Jag frågade några karlar i 55 års åldern om de sett en liten blond kille i blå jacka - icke.
När jag går tillbaka mot leksaksaffärn är Johanna borta. "Vad i helvete är det här?? Man kan väl inte tappa bort både sin son och bästa vän innom loppet av 4,46 minuter???".
Just som jag håller på att börja gråta, ser jag Johanna komma utifrån torget in i köpcentret igen och i handen har hon Ville.
När han ser mig börjar han gråta och kommer fram och kramar mig. Han gråter och gråter, och jag börjar gråta.
En äldre dam hade hittat honom ca 50 meter från köpcentret (vi hade parkerat bilen åt det hållet).

Med facit i hand och av vad Ville själv berättat, trodde han att vi hade gått utan honom. För han såg oss inte. Men tänk vad hemskt.



Hädanefter tänker jag ALLTID ha honom i koppel när vi går till sånna ställen.
För det där var INTE KUL!!



Over And Out