Mukkis

Jag älskar mitt jobb!
Och alla (dem flesta) som är inblandade.
Jag tycker att mina chefer ombord har funkat sinnessjukt rättvist och bra, just den här veckan.
Just nu VET JAG vad jag lever och KÄMPAR för.

Mycket känslor!
Den här veckan har varit, vad man i ett förhållande skulle kalla, känslomässigt kämpig för mig.
Jag har blivit TO THE MOON AND BACK glad. Så glad att jag inte kan beskriva det med ord. Det har bara bubblat i mig. Jag har fått ta fram en sida av mig som legat gömd sen... jag minns inte.
Nu gäller det och nu ska jag visa vad jag går för.
We are gonna ROCK THIS BOAT!

Samtidigt rörd och därimellan ledsen och sårad.
En känsla kommer sällan ensam, eller hur. Det har varit en vecka av berg och djupa dalar.
Ibland kommer det som ett stekpanneslag rätt i ansiktet: att livet just nu är ett evigt puzzel. Jag kan inte göra förändringar i mitt livsschema utan att kolla med mina föräldrar först.
De tar hand om min son alla veckor när jag är på jobb.
Det är tack vare dem jag kan jobba där jag jobbar.
Det är de som har fixat att jag får göra det jag älskar att göra.

Tur att jag har världens bästa och förstående mamma!
För min mamma finns inga bekymmer. Hon rycker upp mig när jag blir såhär.
Det är hon som säger: "Det ordnar sig gumman" NÄRSOMHELLST.
Ska jag iväg på kurser (som jag kommer berätta mer om sen..) tre dagar extra, så "ordnar det sig, gumman", ska jag iväg på ett tio dagarsjobb istället för sju så "ordnar det sig". Kommer jag inte hem pga tåget så "är det ingen fara, gumman det löser sig". 


Tänk på det när ni skaffar barn.
Se faan till att pappan (och mamman) ställer upp! Även om ni inte bor ihop: Se till att han finns där till 120%. Inte till 41.
Jag älskar min mamma för den hon är och att hon hjälper mig.
Jag önskar bara att hon fick vara mormor någongång...



Mamma, jag finner inga ord.
Jag bara älskar dig!





Over And Out