Mukkis

Pappor.
Jag har väl alltid varit lite småbitter på pappor över lag.

- De behöver inte halvt förstöra sin kropp genom en graviditet.

- De behöver inte förstöra sina underliv genom en födsel.

- De behöver inte gå upp mitt i natten för att amma sitt barn.

- De behöver inte ha barnen varannan vecka om de inte vill (vart nu rättvisan är i det, och jag vet inte om det är
rätt som jag säger).

Jag som alltid vart själv med Ville har bildat ett litet inre hat mot pappa-släktet.
Jag är absolut inte arg eller tvärbitter, jag bara undrar hur de tänker.

- Jag kan ha han/hon varannan helg.

- Okej (så du inte alls behöver vänja dig vid att vara förälder utan fortsätter leva ditt barnlösa liv utan problem??).
säger man snällt. För man ska ju vara glad att pappan ens träffar sitt barn.

För enligt mig, får ju pappan bara det roliga med barnet.
Han får ingen vardag med:

- trots (se förra veckans inlägg....................)

- potträning

- nappavvänjning

- kräks mittinatten, feber, hosta, vattkoppor osv.

- lämnande på dagis, hämtande på dagis

- köpa kläder när de gamla blir för små


Näe, för allt med pappa är så rooooliiiigt.
Han har ju fått allt på köpet. Han tar ju cred för det mamma gör!


Idag träffade jag en vän på stan och vi nämnde det bara som hastigast.

Min vän: Näe du, det är inte bara separerade föräldrar som har det sådär. Det pågår även i samboförhållanden. Jag tror att papporna tror att det alltid måste vara roligt, från tillverkandet till döden, annars är man ingen bra pappa. Så gör i alla fall den jag bor ihop med och har barn med. Så fort det blir jobbigt går det plötsligt sport på tv hela tiden, eller så måste en polare ha skjuts...


So... pappa är väl coolast då och det finns en Gud.
Synd bara att de flesta barn fattar vad det handlar om, sist och slutligen. Och det är han som går miste om sitt eget kötts och blods uppväxt.

Your bad!!





Over And Out