Mukkis

Allt är så perfekt.
Och jag befinner mig i en sån lyckobubbla just nu.
Jag klarade att ta kritiken på jobbet (ja!! Jag har funderat på det tills nu!!) och bestämt mig för att bli en bättre människa där. Jag ska i alla fall försöka.
Min favoritsysselsättning på jobbet är ju att leka en lek: "Se ut att du gör så mycket som möjligt, men gör så lite som möjligt".
Det är en kul lek.
Fast jag ska leka den lite mindre nu. 
Jag tycker ändå att det är lite konstigt att jag vunnit den här leken i sju år och ändå står när alla andra faller. Fast det kom ikapp mig, efter sju år. Tänk nu.
Det jag blev mest förbannad över med den här "lathetsdiskussionen" var att de som diskuterade det, blandade in min bilolycka i det!
Den har ingenting med saken att göra!! Jag är bara bekväm och bitch ibland och jag kanske inte ser på samma vis som andra gör, men det beror på att jag är en annan typ av person - inte efterbliven.

Jag var med om en bilolycka för 22 (!!!!) år sen.
Jag blev påkörd av en bil när jag var sex år gammal.
Medvetslös, respirator, hjärnblödning, brutet nyckelben, fem dygn.
Och när jag vaknade (vilket ingen viste om jag skulle, eller i vilket skick jag sku vakna i så fall (jag förstår än idag inte mina föräldrars styrka i allt det här. Om något liknande skulle hända min grabb... jag vet inte alls hur jag skulle reagera)) kunde jag inte prata eller gå. Det fick jag lära mig igen.
Jag kommer ihåg hur pinsamt det var att gå med en rullator i sjukhuskorridoren som sexåring. En sexåring kan ju gå. Det viste jag!!!
Nååja, efter två veckor skickades jag hem med hallelujah och en blåtira. Ingen hade ju trott egentligen att jag skulle återhämta mig som jag gjorde, jag var helt (---) återställd!
Försäkringsbolaget pissade på mig och betalade ingen ersättning. Eller ja, 2800 kr för mina kläder + sveda och verk. Tack..
Inte brydde jag mig om någon ersättning, jag lever ju. Jag tackade läkare och min lyckliga stjärna för livet.
Maaaassor med tester följde.
Habilitering och rehabilitering. OH MY GOD va tester jag var på.
Jag fick lägga de simplaste puzzel, säga så många ord jag kunde på en minut (nej, sekreteraren hängde inte med!!), jag missade första dagen i högstadiet för jag prompt skulle på EEG och kolla hjärnan... Sen var det bara tyst i massor av år.
Fjorton år efter olyckan kontaktar försäkringsbolaget mig.
Då har jag plötsligt rätt till advokat och utredning, och upprättning.
Det blev att dra upp allting igen bara. Min morbror rekomenderade en advokat, Tore Brandtler. Många år av möten och överenskommelser följde. Det kändes som jag bodde hos min advokat ett tag. Han var bra och specialinriktad på olycksfall. Han var äldre och kändes trygg. Han var gryyym helt enkelt!
Han berättade saker angående min olycka som jag inte hade en aning om!! Det hade i alla fall konstaterats att jag var och är, till 24% invalidiserad. Det sitter i huvudet och ut i min högra arm på nått vänster.
Finmotorik = Long Gone.
Men jag är inte cp-skadad! Jag har inget problem med inlärning, syn eller uppfattning av situationer. Jag är bestulen på min finmotorik i handen. Jag har som spassmer. Jag håller aldrig ett glas med höger hand, äter inte med sked i höger hand, jag klarar inte hålla en penna med höger hand när jag är stressad.
Synd att jag föddes högerhänt!!
Här först fick jag veta varför jag fick mertid på prov (jag viste nog varför jag skakade, men nu fick jag ett riktigt svar).
Jag har tonvis med papper från utredningar. Och det står ingenstans att jag har andra men efter olyckan.
Mer än den jag är.

Jag är glad att jag lever!



Jag skulle egentligen skrivit om hur glad jag är över den här dagen, men snöade in på det här... och det är väl att vara lycklig om nått.





Over And Out