Mukkis

Idag lovar jag er att jag har gråtit!
Dagen började ju med sånt vanligt jag-vill-inte trots. Sen gick det bara utför kan jag lova.
 
Det är efter att ha läst det här inlägget, folk kommer tänka 1. faaan va skönt att jag inte har barn 2. om du har barn som är yngre: för helvete, vad har jag gett mig in på!! eller 3. Sådär kommer inte mitt barn göra.

Vi åkte till Stina och Rebecka som vi inte träffat på evigheter.
Ville var glad när jag fick klartecken att vi var välkomna.
Och dum som jag var, tänkte jag: "Bra, där kanske han betér sig eftersom vi inte vart där på länge".
HAHAHAHAHA!!!
Det var en skoj tanke......



Before he turns into the Devil himself!!
 


Söta Rebecka som nog också har en viss
envishet och vilja!!




Ville och jag rök ihop hela dagen.
Vi blev bjudna på mat (TACK så HEMSKT MYCKET!!!)

- Han ville inte äta (men fick i sig mat).

- Han skulle inte sitta still.

- Han ville återigen inte säga Tack för maten (bråååk i 43 minuter) och det känns som jag bråkat om det här
förut....

- Han rev saker.

Utöver det betedde sig barnen.


Jag brast under vårt Tack-För-Maten-Bråk.
Det var ändå skönt att det var hos Stina. Jag brukar inte gråta annars, och hädanefter om någon frågar om jag tränar något, ska jag svara: Joo, mitt tålamod - 24/7. 
Hon vet vad jag går igenom och även om hon inte gjorde mer än höll min hand en stund, så kändes det bra.
TACK!

Ibland är det förbannat jobbigt att vara förälder.
Samtidigt som jag är konsekvent känner jag ångest.
Det kommer inte vara kul att åka på jobb på onsdag och veta att man bråkat bort en hel jävla vecka. Även om alla går igenom det.

Jag frågade Ville om vi skulle bråka lika mycket imorgon och hans svar var JA.
Så känner att jag borde lägga mig om ca 20 minuter så jag orkar imorn.




Over And Out