Mukkis

Först nu har jag börjat känna mig utanför..
När jag skaffade barn, var det bara jag i mitt umgänge som skaffade barn.
Alla andra festade och levde livet. De var fria och gjorde vad de ville, när de ville.
Nu, tre år senare, är det värsta babyboom.
Nu börjar alla andra avla av sig.

Idag började jag fundera på det här.
Alla mina vänner kommer ha barn i
samma åldrar - utom vi.

Snart kan alla utom jag sitta och prata om:
- sömnlösa nätter
- amning
- vaccinationer
- blöjbyten
- D-droppar
- hur mycket bebisen har vuxit/gått upp i vikt
- vilka framsteg bebis gör
osv..



Jag känner att jag faktiskt är lite deppig över det här.
Ibland över min situation också.


Vi gick förbi stadens gym idag.

Jag: Vet du, vi kan börja gymma här sen när bebis är född.

Vän: Jahaa??

Jag: Ja, de har barnpassning under tiden man gymmar.

Vän: Jaa, för mig är det ju bara att lämna ungen hemma med sin pappa.


Mmm....


Det var säkert inte meningen att såra, men det kändes.


Det som inte dödar - det härdar!!




Over And Out