Mukkis

Jag har slutat ha ångest.
Under hela Villes liv har jag haft småångest över att han bara blir äldre och större, visare, pratsammare och... äldre!!

STANNA VÄRLDEN!!

Låt mig njuta meer.
Ibland känns det som man bara saknar att han var liten, inte gjorde mycket (även om det hänt saker hela tiden) och utvecklades. Man vet att den tiden aldrig kommer igen.
Inte med honom.
Jag var rädd för dagen då han inte utvecklas mer, när han är färdig liksom.

Först nu har jag insett (2 år och tio månader senare) att han aldrig kommer sluta utvecklas. I alla fall kommer jag inte låta honom sluta. Men jag är inte stressad över att han faktiskt blir TRE ÅR om två månader.

Jag njuter till fullo varje minut jag har honom hos mig.
Jag pussar och kramas (ibland tills han säger att det räcker!), talar om att jag älskar honom. För det är något som jag aldrig kommer sluta nämna och säga: Att jag älskar honom!!
Han är så duktig och bra, och mitt omedvetna funderar ofta på hur JAG kunde åstadkomma en så perfekt kille.

Han är sällan missnöjd.
Oftast glad och jag är så mallig över hans framsteg.

Vist vill jag ha fler barn en dag..
Och får jag inte det så är jag helyllesuperduperfullt och oändligt nöjd med den grabb jag har.







Ville
Mamma tokälskar dig!!




Over And Out