Tisdag 14 september - På räls hem.
Nu är jag på väg hem igen.
Det har varit en okej vecka på jobb. Jag har inte alls blivit less på samma vis som jag känt av tidigare pass. Och det är ju skönt, att man trivs på jobbet.
Vissa förändringar är på kommande, och jag måste ärligt erkänna att vissa saker inte känns så roliga, men jag tänker inte gnälla förrän vi provat på (fast jag har faktiskt gnällt lite redan...).
Vist är det så att man för det mesta är rädd för det nya??
Innan man testat.
Under veckan kom jag på hur mycket jag har att göra på min
lediga vecka.
Alltså, det här med dagis..
En sak jag inte kan förstå är det här med att lämna barn på dagis - för att själv få egentid.
Vad handlar det om egentligen?
Jag måste först bara erkänna att jag inte har en aning om hur det var när jag var liten.
Jag har ingen aning om ifall mamma lämnade mig på dagis för att själv vara hemma, eller om hon lämnade mig på dagis när syrran föddes, men jag tror inte det.
Så vitt jag minns jobbade hon alltid när vi gick på dagis.
Jag kan förstå 15 timmar i veckan för att man är arbetslös och måste söka jobb - till en viss gräns.
Vad är egentligen hindret att ta med barnet till arbetsförmedlingen??
Eller söka jobb på internet när barnet/barnen sover?
Det är svårt för mig att förstå, som själv är från min son en vecka i stöten, hur man vill lämna barnen på dagis när man är hemma.
Hos oss städar vi (och som de flesta vet bor jag ensam med min son), tvättar, går ärenden på stan, leker, lagar mat, trotsar bl.a och sover gemensamt.
Jag lämnar inte bort honom för att jag måste till banken, handla eller vill äta ute på restaurang.
Det får bannimig han vara med på!
Det är så mitt liv fungerar och det får han finna sig i.
Varför lämnar man bort ett efterlängtat barn??
Sen förstår jag inte det här med barn nummer två.
Varför får man inte ha barn nummer ett på dagis när man tar ut mammaledighet, men när barn nummer två föds, då ska barn ett minsann till dagis!
Hur känns det för ettan då?
Vad är det att "vara med och bli storasyster/bror" om man skickas till dagis??
Jag vill inte anklaga någon specifik. Bara ha hjälp att förstå.
För vi diskuterade det här några stycken på jobbet i veckan.
Dagis är väl ingen miljö att växa upp i, eller?
Dagis är till för att föräldrar ska jobba och tjäna pengar, inte avlasta föräldrar.
Jag förstår sjukdom, jag kan till och med acceptera viss lathet, men för h-vete!
Skaffar man barn ska man väl ta hand om dem, inte skicka dem till dagis flera timmar/dag för att man själv ska få duscha eller äta kina-mat.
Eller tänker jag helt kocko????
Over And Out
Jag är ju själv med Y (men det vet du ju redan) och det är sant det du säger med att man kan/ska ta med sitt barn överallt, för har man skaffat barn så får man ett jävla ansvar ! MEN dom få timmarna jag lämnar henne på dagis känner jag är för hennes skull, att hon ska få det sociala med jämnåriga barn och även förstå att det finns en annan värld än den lilla värld hon och jag lever i.. jag har alltid med henne överallt men det är jävligt viktigt med egentid också (tycker jag personligen). jag förstår dig att du är hemma med V den veckan du är ledig eftersom du har varit ifrån honom i en vecka.. du har svårt att förstå hur man kan lämna sitt barn på dagis 15 timmar i veckan bara för att få "egentid", personligen jag har svårt att förstå hur du kan åka iväg och jobba i en hel vecka utan att få träffa din son.
alla resonerar vi olika.. tack och lov för det..
hoppas du har haft en trevlig jobb vecka för övrigt :)
kram kram
jag tycker inte alls att du tänker fel, men jag vill vinkla det lite. de 15 timmar i veckan som barn med hemma-föräldrar (oavsett anledning) får är viktig, att få träffa andra barn, att få leka, och framförallt när man fått småsyskon. "nu har pelle fötts så nu får du inte träffa dina kompisar på samma sätt längre" det är inte heller något positivt för alla barn. Luna är ledsen för att hon inte FÅR äta med de andra barnen på dagis. dagis var hennes jobb/skola, hennes sysselsättning. nu har hon en lillebror, då får hon inte vara där så mycket längre. dagis är inte ett ställe att växa upp på, men det är ett ställe att utvecklas på, speciellt i de sociala sammanhangen som vi lägenhetsmänniskor inte kan erbjuda våra barn längre. vi träffar inte grupper, och barnen är ofta "ensambarn" även om det är fler barn i familjen. Jag vet inte om det är så, men jag tänker att eftersom människan är ett flockdjur behövs flocken för att vi ska kunna utvecklas socialt, speciellt i början av en människas liv. sen är det klart att barn som har ett liv med 3-4 vuxna individer i sitt liv också utvecklas bra, men jag tror det blir svårare för dem i skolan och så sen. barngrupper är ju för farao läskiga, utan övning skulle man nog storkna. Jag vet inte, men jag tror att mina social skills kommer mycket av att jag alltid fått dela, "världen är orättvis"-grejjen. Jag är nämligen uppvuxen på dagis, och jag ÄLSKADE det! :)
oh, just det, det vi inte får glömma nu heller det är att "moderna" föräldrar faktiskt kan behöva avlastningen, jag menar, back in the days hade man ett familjärt socialt skyddsnät som kunde avlasta, men idag där folk lever själva, kanske i en annan stad än sina föräldrar eller endra släktingar. de kan nog faktiskt behöva avlastning, my god jag vet att jag skulle behöva det. hihi.
men som sagt, jag håller fortfarande med dig i stort, men detta kanske svarar lite på dina funderingar. puss
De finns ju olika sätt att se på den saken, men ja har Nilo på dagis nästan varje dag jag är hemma för att han vill vara där och jag behöver få va lite sj oxå. De e precis exakt samma sak som att jag hade ett 7-16 jobb och nilo v/v. Han e van vid det och jag tänker inte ta ifrån honom dagis förrän den dag han inte springer ut i blöjan i trapphuset för att han vill till dagis så fort han vaknat. men men alla e vi olika... ja håller med sistnämda här iaf om kompisar,utveckling osv. :) så tycker jag! PUSS
