Mukkis

Och jag oroade mig för tågresan..
Jobbveckan är äntligen över. Det har inte hänt så mycket under själva veckan, men klart det ska hända något sista dagen - just den dagen man ska åka HEM.

Det har varit mycket is på havet.
Och med mycket, menar jag MYCKET is.
Men det var just den där sista tisdagen, tisdagen jag skulle hem som världen bara stannade - likaså båten.

Vi hade gått genom tjock is nästan hela veckan - och det har gått trögt. Det har nästan inte synts att vi rört oss frammåt alls emellanåt.
Inte tänker man mer på det.
Förrän sista dagen. 

På morgonen såg vi SeaWind sitta fast i isen ute på havet. 
Rosella körde så nära den kunde för att försöka hjälpa SeaWind loss men misslyckades - vi fortsatte mot Kapellskär och där låg vi stilla i 2,5 timmar (det är ett vanligt hamnstopp för oss). 
Jag gick och städade hytten, packade väskan och lade ett brev till min byteskamrat (K) på sängen. Jag skulle ju hem!!

När vi sen återvände mot Mariehamn klockan tolv och kom till samma ställe där vi sett SeaWind tidigare - låg den fortfarande kvar.
"Herre Gud, den är ju större än oss och den blir fast. Hur kommer det sig att VI kommer fram och inte de??" 
Men jag var bara orolig för tåget som jag skulle åka med senare samma kväll...

En tjej från kallskänken (vi kallar henne M) och jag var två av dem som skulle få åka hem tisdag kväll. Vi gick av vårt pass klockan 17.00. 
Vi sa "hej då, trevlig ledighet" till våra kollegor och gick och bytte till civila kläder.
Jag stod i hennes hytt när vi närmade oss Tjärven.
- Shit alltså, det går INTE snabbt nu. Tänk om vi blir fast (men jag viste att jag ljög när jag sa det - för inte fastnar vi någonstanns heller - jag ska ju sova i min säng i natt).
Sa jag och tittade ut genom fönstret och småflinade.
- Joo. Men ska vi gå till puben och ta en drink?? Det är vi värda.
Frågade M.
Jag tittade bort från fönstret och sa "javist".
- Maria, vi står still nu!
Sa M och pekade ut. Min spontana reaktion var att jag ville slå till henne, men jag såg vad som hänt.

Det enda jag såg när jag tittade ut genom fönstret var is och snö.
Det såg helt sjukt ut.
Som från ett flygplan över molnen.

Efter ett tag började vi backa, sen full gas frammåt. Och detta pågick sen i tre timmar..
Jag ringde mamma och fick prata med V. Han bara skrek efter mig: MAMMAAAAAAA!!!!
Det var så hjärtskärande så jag började gråta.
Jag skickade SMS till E och syster (syrran tog det inte så allvarligt utan messade tillbaka om hur kul hon hade med V och vår kusindotter).

M och jag drack två drinkar den kvällen.



Efter tre timmar var det lönlöst att fortsätta, vi skulle inte komma igenom. Det fanns en isbrytare där, men stor som en kanot och fastnade själv i isen..
Som tur var lyckades Rosella vända om mot Mariehamn.
Vad nu turen var med det - vi fick bli ännu en natt ombord och ålänningarna fick komma hem..

Vi viste föresten inte alls NÄR vi skulle få lämna båten. Eftersom våra avbytare var på svenska sidan och båtarna som gick, eventuellt inte skulle klara gå genom isen och angöra Åland alls den natten..





På morgon messade jag min byteskamrat om läget, och till min glädje hade hon kommit ombord på natten. Och M:s avbytare ordnade det sig med.
NU SKULLE VI ÄNTLIGEN FÅ ÅKA HEM!!

Min syster ringde och frågade helt vanligt hur det var med mig och om vart jag var. Hon trodde nog att jag skulle vara hemma. Det brast för mig där.
Jag sa bara att jag var kvar på Åland.
- Jahaaa, jag trodde inte det var så allvarligt...

Jag vågade inte satsa på något tåg eftersom de flesta var inställda och de andra var fullbokade.



Jag fjäskade skjuts med samma busschaufför som M skulle åka hem med. 
Han skulle åka till Eskilstuna, sen bodde han i Arboga, dit han skulle åka bil. Så jag skulle komma till Arboga ändå.
Sen hängde allt på min syster. Ville hon hämta mig??
SJÄLVKLART!!!

Vi åkte Eckerölinjen över till Sverige (de hade inte alls samma isläge som vi haft/har).
Och jag måste säga att jag har ALDRIG I HELA MITT LIV VARIT SÅ GLAD ÖVER ATT STÅ PÅ SVENSK MARK FÖRUT!!!

Vi var såpass många så vi rymdes inte i en buss. Så M och jag fick åka olika bussar till Norrtälje.

På vägen mot Norrtälje for den andra bussen i diket, och M som var i den, var den enda som tog befälet över evakueringen av pensionärerna.

Det är inte klokt vad man är med om saker. En olycka kommer sällan ensam.



För den som undrar varför jag var lite upprörd över att komma hem bara 26 timmar senare än vanligt, kan jag idag berätta att jag länge har tvivlat på mina känslor för mitt barn ett tag.
Jag har undrat om jag älskar honom mindre än normalt för att jag klarar av att lämna bort honom varannan vecka, men när det här hände och mina känslor kom upp, så insåg jag hur mycket jag älskar honom och det finns inga känslor att betvivla.




Over And Out