Mukkis

Jag vet inte om jag nämnt det förut..
Men när jag är med om något extremt eller bara en liten mysig stund, som jag vill komma ihåg så brukar jag skapa mig ett "tio sekunders foto".

- Vaddå då? Det är väl bara att komma ihåg då?? Eller?

Njaaae.. inte riktigt.


Förra vintern t.ex.
Det var så sjukt mycket snö ute så ett foto räckte liksom inte för att minnas KÄNSLAN av hur det var. När man liksom står ute på balkongen och ser bara snö, snö och snö. Och det kom bara mer snö.
Det måste upplevas!
  Då stälde jag mig där i snön, blundade i fem sekunder samtidigt som jag drog ett djupt andetag - sen öppnade jag ögonen och andades ut och tog in vartenda intryck jag fick: Känslan av kyla, lite desperat och maktlöshet, helt enkelt.

Eller när vi blev fast i isen i mars.
Det var bland det värsta jag varit med om. Att inte kunna komma hem. Att inte ha något val, att bara vänta.. jag har varit med om en evighet.
  Men mitt i allt så kom jag till frid och tog mitt tio sekunders foto.

Jag brukar gå tillbaka till sånna här minnen när jag behöver dem som bäst. Som t.ex i somras när det var så fruktansvärt varmt!
På ett sätt kan jag gå tillbaka och känna kylan mot huden även om det var närmare 37 grader vissa dagar.

Och samma sak gjorde jag i somras.
Jag tog in allt vackert som var, hettan mot huden, känslan av medvetslöshet nästan. 
Jag trivs bättre i kyla än värme.
Det finns inget värre än att svettas (bastu gills inte!!) och vara klibbig av väder!
Fy f--n.

Närhet.
När man har en grabb som ibland vill och ibland INTE vill kramas så njuter man till max när man har han nära. Det är omöjligt att ta in alla känslor man vill varje gång. Man bara hoppas att det får vara så för evigt..




Over And Out