Mukkis

Ända sen V kom hem från sin far i helgen, får jag inte längre sjunga för honom på kvällen (och det har jag gjort hela hans liv).
Det värsta jag vet är när någon dör.. jag kan inte beskriva känslan av tomhet och maktlöshet som infinner sig i hela min kropp.
Det har ju hänt några gånger i det här livet, och framför allt under en kort period.
Man vet att det kommer hända någon gång, men hoppas ändå alltid på att aldrig behöva ha den där känslan igen.

Vi som människor har ju ändå makten att bestämma när våra husdjur inte får lida mer (om de inte råkar ut för något oväntat innan).
Jag vet inte hur jag ska ta det (har gråtit sen igår), men vi har kommit fram till ett gemensamt beslut att låta min älskade katt, Lasse, få flytta upp till katthimlen..
Han har magrat under en kort period och idag var vi till veterinären för att få ett råd.
Jag älskar honom så mycket, men jag tycker det är fel att låta honom lida för att vi vill ha honom kvar.
Eller hur??
Vi har inte beställt någon tid, men innom kort kommer mitt liv vara en katt fattigare och han kommer fattas mig.
Lasse blir femton år 20 april.....




Over And Out