Lördag 9 maj - Grattis Joppe på din födis.
Music, lyrics, ballades, high volume.
Life's a crazy bitch sometimes. And it spins me around and around and around.
E var just och hämtade V. Nu är jag ensam. Klockan är 9.30 och jag sitter här och lyssnar på balader.
Igår uppkom en vägg i mitt inre. Jag når honom inte! E berättade att han har skaffat sig en tjej och att de vill få det att fungera. Det var tydligen lite komplicerat. Jag känner absolut inget sånt för E, men han skulle (om jag fick bestämma) få vara singel resten av livet!! Det är väl sjukt att man känner så, men kan man rå för det då?? Helt plötsligt blir jag nervös när han kommer hit. Det känns som det uppkommit en vägg mellan oss och jag försöker vara ärlig och säga vad jag tycker om det här, men det går inte. Vi pratade om det här igår kväll, och han är helt på mina noter om att inte låta henne träffa V och involveras för mycket, innan de vet att det fungerar mellan dem.
Jag unnar honom verkligen det här, jag säger inget annat (försöker någon läsa mellan raderna så finns det inga!!!). Fast det känns som vi just var på väg att få en jätte bra fungerande relation och plötsligt dyker något upp.
Är det någon som förstår mig?
Det känns som jag måste njuta mer av de goda stunderna i livet, när de är här. Jag kan känna sån enorm lycka ibland, så jag knappt kan andas själv. Jag kan bli lycklig så jag gråter, så hjärtat slår ett extra slag. V är stor del av min glädje. Jag vill att han ska vara lycklig.
Jag blir att tänka på H när jag lyssnar på BRYAN (Straight from the heart , Pleas forgive me, Have you ever really loved a woman, Heaven). Det får bli min dags skingring av tankarna. Jag saknar H och kvällarna på Martha. Idag minns jag tillbaka dit.
Life's a crazy bitch sometimes. And it spins me around and around and around.
E var just och hämtade V. Nu är jag ensam. Klockan är 9.30 och jag sitter här och lyssnar på balader.
Igår uppkom en vägg i mitt inre. Jag når honom inte! E berättade att han har skaffat sig en tjej och att de vill få det att fungera. Det var tydligen lite komplicerat. Jag känner absolut inget sånt för E, men han skulle (om jag fick bestämma) få vara singel resten av livet!! Det är väl sjukt att man känner så, men kan man rå för det då?? Helt plötsligt blir jag nervös när han kommer hit. Det känns som det uppkommit en vägg mellan oss och jag försöker vara ärlig och säga vad jag tycker om det här, men det går inte. Vi pratade om det här igår kväll, och han är helt på mina noter om att inte låta henne träffa V och involveras för mycket, innan de vet att det fungerar mellan dem.
Jag unnar honom verkligen det här, jag säger inget annat (försöker någon läsa mellan raderna så finns det inga!!!). Fast det känns som vi just var på väg att få en jätte bra fungerande relation och plötsligt dyker något upp.
Är det någon som förstår mig?
Det känns som jag måste njuta mer av de goda stunderna i livet, när de är här. Jag kan känna sån enorm lycka ibland, så jag knappt kan andas själv. Jag kan bli lycklig så jag gråter, så hjärtat slår ett extra slag. V är stor del av min glädje. Jag vill att han ska vara lycklig.
Jag blir att tänka på H när jag lyssnar på BRYAN (Straight from the heart , Pleas forgive me, Have you ever really loved a woman, Heaven). Det får bli min dags skingring av tankarna. Jag saknar H och kvällarna på Martha. Idag minns jag tillbaka dit.
Over And Out
Kommentarer
Postat av: malin
ja kände så med pontus far ibörjan när han träffade en tjej, o de blev ett jävla liv..pga att hon ville styra upp pontus o hans fars relation...o frågade mig på krogen om dom skulle ha honom varannan vecka eller varannan helg...ja höll på o strypa henne, plus att då hade ja vetat i 2 dagar att dom va ihop o dom hade då vart ihop i typ 1 v. skillnaden mellan dig o mig är väl att du o E verkar kunna snacka o så de kan inte ja o pontus far....men än så länge verkar ju E ha ganska sunda tankar...(?)
krama
Trackback
