Mukkis

Kan livet bli bättre?
Även om V tvingade upp mig klockan 06.15 idag så är jag på ett ypperligt bra humör! Solen skiner från en molnfri himmel och jag tror jag upptäckte en tand till i Villes överkäke. Det var bara den första tanden som tog tid och nu poppar de upp och ner som poppcorn. Han har sovit väldigt oroligt de senaste två nätterna, men man kanske fattar varför nu. Jag tror inte att han sovit hela natten i sin egen säng på tre veckor nu. Han vaknar av drömmar (tror jag) varje natt mellan tolv och två. Helt från sig och gråter. Snurrar i sängen och blir arg. Enda sättet att få han att somna om är att lägga honom bredvid mig. Det är urmysigt, men jag vill ju inte att han vänjer sig vid att jag plockar upp honom (vilket antagligen är kört nu). Han somnar ju i alla fall i sin säng på kvällen. Fast jag får ta upp kampen en annan dag. I böcker jag läser (för jag läser väldigt mycket böcker om barn nu och har alltid gjort) så är det såhär det ska vara, eller i alla fall brukar vara. Och jag har ju ingen karl som tar illa vid sig av det, just nu. Så han får väl fortsätta sova bredvid mig då.
Han är ju fantastisk ändå. I går var det ett nedra flängande fram och tillbaka, men han höll god min bara. Jag  var och tittade på lite tapeter till min nya lägenhet (tänk, om 6 dagar får jag nyckeln!!!), men hittade inget som jag "föll" för på en gång.. får kika vidare bara. Det ska bli så roligt och jag har börjat packa ner min gamla lägenhet i lådor.
Jag har ännu inte fått nått bra erbjudande på den här lägenheten, så snart står jag ägare till TVÅ stycken.. Mäklaren säger att det snart kommer bättre erbjudanden, men jag har svårt att hålla god min.. "Is i magen".
På lördag kommer E för att hämta V. Hoppas han inte blir sjuk eller nått annat kommer i vägen den här gången. För jag tycker verkligen att det vore på tiden att han börjar ta lite ansvar nu. Jag vet att det kom plötsligt, det här med att jag ville att han skulle börja ha V, men men.. bättre sent än aldrig. Jag läste i min nya bibel "trottsboken" att om man ska börja ha "delad" vårdnad i den här åldern, så ska pappa och barn ha en nära/trygg och etablerad relation till varandra. Det är väl lite det jag inte känner att de har.. och eftersom V är väldigt mammig just nu, så tänker jag mer på det. V får väl vänja sig bara.. fast det känns lite kämpigt. Inte ens min syster fick natta honom häromkvällen. Han skrek som galen! Och då har syrran vart här och umgåts med V nästan varje dag, hela hans liv (eller de senaste månaderna iaf). Det går säkert bra.

Over And Out