Mukkis

Det är ett jävla nojs.
Ja, när barn får tänder är det det man får leva med. Grinig, sur, gnällig, klängig, SKRIIK!! Fast gav mig in i leken. Just som rutinerna började sätta sig, ändrades ett betéende. Klagar jag? Nä då. Såhär är det. Världens tystaste och gladaste bebis har förvandlats till ett monster, men gör det mig nått? NÄ!! Det är bara lite hårt när man inte är van. Och jag tänker inte vänja mig heller. This is the life.
Jag vill vara en bra förälder. Höder å jag pratade om hur man är en bra förälder, när jag var på Åland. Detta eviga bekymrande för sina barn kan man diskutera länge. Vem är den bästa föräldern? Finns den? Kan man bli den? Hon sa i alla fall några meningar som satte sig. Hennes son heter Filip och är idag 10 år.
"Allt jag vill är att F ska kunna vara naturlig och ärlig mot mig. Om han hamnar på fyllan en fredag-kväll i februari och slutar i ett dike och inte kan ta hand om sig själv, så vill jag att han ska kunna ringa till mig och säga "kom å hämta mig". För huvudsaken är att han är i trygghet och värme. Han ska kunna ringa mig och säga "mamma, jag blev jättearg och slog Peter i huvudet med en tegelsten" och jag kommer alltid ställa upp!! Och det viktigaste är att han vet om det." Det är ju inget mål man har med sina barn, men ni fattar hur vi menar ( I hope ) 
De här orden satte sig som en fästing i en kammare i mitt hjärta.
Det är just så jag känner också. Vad fan än som händer, så ska V veta att jag ALLTID finns här för honom. Och som nu är det bara att härda ut i skriktider, vi har vart där själva och vem var inte bäst då, om inte mamma och pappa. Det är övergående. Vi älskar våra föräldrar för det. Vi vet att de alltid finns där ändå, eller i alla fall BORDE de det. Personligen vet jag inte om min pappa någonsin skulle förlåtit mig om jag slog en kompis i huvudet med en tegelsten, men man kan ju alltid hoppas *ler*

Over And Out