Söndag 2 november - En del av mig
En bit om dagen faller i golv, jag faller sönder, laga mig..
Vad behöver man för att överleva? Lite mat och luft att andas.. det är väl det som är det viktigaste. Men för att LEVA krävs andra ingredienser. Kärlek, närhet, nöje, värme.. Något som jag för tillfället saknar i mitt liv. Alltså överlever jag bara för tillfället. Det är ju patetiskt, men jag saknar den där närheten..
E och jag diskuterade Titti, från Rix morgon zoo tidigare (eller ja, HAN pratade om det..). "Fy fan vilket liv hon lever. Har aldrig vart full å aldrig legat". Jag orkade inte lägga mig i has teorier (kanske för att jag är lat), men jag anser, har man inte vart med om det, så saknar man det inte.. det finns inget att sakna. Jag vet inte om livet faktiskt, sist och slutligen går ut på att ligga och supa.. är det så?? Jag vet inte längre.. det känns som mitt huvud tänker för mycket tankar för tillfället.
Jag tittade på mitt studentfoto idag. Jag var såå lycklig med R då. Det liksom lyser om mig. Ser man fotot, kan man se ett skimmer runt mitt ansikte. Det måste varit ett av de bästa tiderna i mitt liv, och en fotograf har fångat det på bild.
E har sovit här två nätter i rad nu.. Vi bara är.. jag vet inte ens vad vi är längre: Föräldrar till V, jo, det är sant. Men vad är VI? Finns det ens ett vi? Frågar man mig, sku jag säga näe.. Vi glodde på en film i fredags. E somnade, och igår somnade jag till nästa film. Sen sover vi.
Mina tårar lyser inte i mörker.
Jag saknar säkert inte HONOM. Jag saknar NÅGON. Någon som håller om mig när jag går och lägger mig. Någon som säger god morgon med ett léende och ger mig en puss med sin äckliga morgon-andedräkt.. någon att se fram emot!! Det var svårt att se honom ligga där bredvid, och veta att, inte ens i fantasin får jag (och fantasin gör ofta ondare än verkligheten), men jag vet vad jag går miste om, för jag har upplevt det.
Jag är en expert på att stålsätta mig!! Jag är expert på att säga att jag mår jättebra!! Och tydligen även övertyga folk om att det är så. Det gör mig både ledsen och förbannad. Finns det ingen som SER!? Jag erkänner aldrig en känsla. Och jag vet inte om jag skulle tycka om det heller. Vet inte varför, men jag anser väl att det gör mig svag. Och jag ÄR INTE SVAG! Jag önskar det fanns en människa som kunde läsa mig. En som vet vad jag behöver. En som ger mig det. En som man inte behöver säga "jag behöver prata", "ge mig en kram" eller "jag vill inte prata om det" till. Den här personen skulle bara krama om mig och jag skulle känna att den finns där, när JAG vill sen. Den här personen skulle finnas med sin värme till mig hela tiden.
Det är det här Titti har, men inte jag..
PS. Det här ämnet är odiskuterbart! DS
"För när han ler mot mig så önskar jag att du vore död min vän..
Men om han kysste mig en enda gång för att sedan vända hem,
så skulle jag av skuld och skam lägga repet runt min hals--
Och vänta på ingenting alls!!!"
Vad behöver man för att överleva? Lite mat och luft att andas.. det är väl det som är det viktigaste. Men för att LEVA krävs andra ingredienser. Kärlek, närhet, nöje, värme.. Något som jag för tillfället saknar i mitt liv. Alltså överlever jag bara för tillfället. Det är ju patetiskt, men jag saknar den där närheten..
E och jag diskuterade Titti, från Rix morgon zoo tidigare (eller ja, HAN pratade om det..). "Fy fan vilket liv hon lever. Har aldrig vart full å aldrig legat". Jag orkade inte lägga mig i has teorier (kanske för att jag är lat), men jag anser, har man inte vart med om det, så saknar man det inte.. det finns inget att sakna. Jag vet inte om livet faktiskt, sist och slutligen går ut på att ligga och supa.. är det så?? Jag vet inte längre.. det känns som mitt huvud tänker för mycket tankar för tillfället.
Jag tittade på mitt studentfoto idag. Jag var såå lycklig med R då. Det liksom lyser om mig. Ser man fotot, kan man se ett skimmer runt mitt ansikte. Det måste varit ett av de bästa tiderna i mitt liv, och en fotograf har fångat det på bild.
E har sovit här två nätter i rad nu.. Vi bara är.. jag vet inte ens vad vi är längre: Föräldrar till V, jo, det är sant. Men vad är VI? Finns det ens ett vi? Frågar man mig, sku jag säga näe.. Vi glodde på en film i fredags. E somnade, och igår somnade jag till nästa film. Sen sover vi.
Mina tårar lyser inte i mörker.
Jag saknar säkert inte HONOM. Jag saknar NÅGON. Någon som håller om mig när jag går och lägger mig. Någon som säger god morgon med ett léende och ger mig en puss med sin äckliga morgon-andedräkt.. någon att se fram emot!! Det var svårt att se honom ligga där bredvid, och veta att, inte ens i fantasin får jag (och fantasin gör ofta ondare än verkligheten), men jag vet vad jag går miste om, för jag har upplevt det.
Jag är en expert på att stålsätta mig!! Jag är expert på att säga att jag mår jättebra!! Och tydligen även övertyga folk om att det är så. Det gör mig både ledsen och förbannad. Finns det ingen som SER!? Jag erkänner aldrig en känsla. Och jag vet inte om jag skulle tycka om det heller. Vet inte varför, men jag anser väl att det gör mig svag. Och jag ÄR INTE SVAG! Jag önskar det fanns en människa som kunde läsa mig. En som vet vad jag behöver. En som ger mig det. En som man inte behöver säga "jag behöver prata", "ge mig en kram" eller "jag vill inte prata om det" till. Den här personen skulle bara krama om mig och jag skulle känna att den finns där, när JAG vill sen. Den här personen skulle finnas med sin värme till mig hela tiden.
Det är det här Titti har, men inte jag..
PS. Det här ämnet är odiskuterbart! DS
"För när han ler mot mig så önskar jag att du vore död min vän..
Men om han kysste mig en enda gång för att sedan vända hem,
så skulle jag av skuld och skam lägga repet runt min hals--
Och vänta på ingenting alls!!!"
OveR aNd Out...
Kommentarer
Postat av: Carola
skickar en STOOOOR kram
Postat av: Hanna
rakastan sua, vaikka en koskaan sano sitä :) kram, de e ett helvete ibland.
Trackback
