Mukkis

Jag var till BVC med lilleman idag.
Å jag konstaterade att han är ingen lilleman längre. Senast jag vägde och mätte honom, var han 6 veckor gammal. Redan då var han en biff (det har han vart hela livet men...), 6735g och 61cm. Idag var han 10 veckor drygt, (håll i hatten) 7630g och 66cm!! "Det går fort" sa folk, men vad fan?? Jag hänger ju inte med.. HALT!!! Min lille kille..
Jag är på men inte han!!


Det var något som en vän sa till mig:
"Du är så jävla bra hela du, jag beundrar dig och du är så jävla stark. Vissa mammor säger att de ska göra si och så, men när det väl kommer till krita så är de hönsmammor ändå. Du är just den du sa att du ville vara!!!!" - Ja, varför ska man hönsa runt för? Jag kan väl vara kärleksfull även om jag gillar rutin. Om jag går in till V varje gång han ger ifrån sig ett litet ljud, så kommer han ju vänja sig, och när ska jag ha tid för mig själv?? Och barn är bäst på att vänja sig, så varför inte vänja dem vid en sak redan nu? Jag sku faktiskt inte orka hålla på å natta honom i flera timmar. Det är inte min grej. Jag gör det om jag måste, men just nu måste jag inte. Det är lättare om han bara somnar, trygg och älskad i sin egen säng själv, utan mig. Han har sin filt, med vilken han känner sig trygg och bekväm. Han vet inte än, men en dag vet han, att om det är något akut, så finns jag på andra sidan dörren, och kommer in till honom direkt för att trösta, pussa och krama.
Jag vet inte om jag själv tycker att det är så beundransvärt, kanske är det. Det finns säkert många som inte har disiplin att göra som jag gör.. kanske är jag dålig på att ta åt mig cred, för jag anser det vara helt naturligt. Jag tror säkert att det kommer en dag då V börjar protestera mer, skrika mer än han gör idag vid sängdags, men jag tar det DÅ, just nu njuter jag bara av att han så snällt somnar i sin säng, och jag får min egentid.
Ville sover sött..


Over And Out!