Fredag 29 augusti - Vad knasigt det är.
Vad fan är det med mig?
Jag tror jag är svartsjuk. Å vad fan ska jag göra åt det? Det är inte klokt egentligen, men kanske helt naturligt, eftersom jag inte vart mamma så länge. Jag saknar mitt gamla liv lite. I helgen är det matfestival i Skövde, och det är svårt för mig att erkänna, men jag blir avundsjuk när jag vet att alla mina vänner ska festa och vara ute sent ikväll, och stänger inne mig själv, när man själv går och lägger sig klockan tio för att orka med morgondagen. Naturligtvis mår jag bäst imorgon, men jag saknar att vara bland massa goda vänner och skratta och bli lullig bland dem, jag saknar den glada energi som tar över hela kroppen när man har stora förväntningar på en bra fest.. och när kvällen blir sådär äckligt lyckad!! Istället har allt plötsligt blivit så seriöst och allvarligt. Jag tror inte jag behöver förklara ingående att jag absolut inte ångrar att jag behöll V, men just att bryta gamla "rutiner". Det är som min kropp sugs tillbaka i tiden till den där känslan, sen blir den nedslagen med en stekpanna till verkligheten.
"Du tar allting som kritik, Mukkis!! Sluta tro att alla kritiserar dig!!"
Jaa, vad ska jag säga på det? Jag har funderat på det i två dagar nu!!! - Det kanske jag tror, kanske för att jag känner mig ensam ändå. Varför jag då tar åt mig vet jag inte.. men jag har nog alltid varit sådan, som tar åt mig av vad andra tycker om mig. Jag inte är utrustad med en sköld som får ord att bara studsa mot och flyga iväg. Istället är jag en svamp, dit ord sjunker in och eventuellt gror till eftertanke.. För jag vill att alla tycker om mig, och blir att fundera på varför!! Ego, jag vet, för jag gillar inte alla heller. Jag förstår och kan acceptera, men det är svårt.
Efter att jag blev mamma har min självkänsla istället för ökat, sjunkit.. har jag förlorat min förmåga att bekräfta mig själv?? jag gillar ju att ha folk runt mig, och det har jag inte längre, och söker bekräftelse.. ÄÄÄH, det här låter helt sjukt. STÖD har jag så det räcker och blir över, och jag är oerhört tacksam för det. Ni är mina Gudar. Jag?? Har jag glömt bort mig själv? Det som inte fick hända, hände.. - Näää.. Jag får rycka upp mig nu. Ska verkligen försöka hitta min självkänsla igen. Jag kan inte ändra på min person, jag kan inte ändra på hur jag är.
Over And Out!
Jag tror jag är svartsjuk. Å vad fan ska jag göra åt det? Det är inte klokt egentligen, men kanske helt naturligt, eftersom jag inte vart mamma så länge. Jag saknar mitt gamla liv lite. I helgen är det matfestival i Skövde, och det är svårt för mig att erkänna, men jag blir avundsjuk när jag vet att alla mina vänner ska festa och vara ute sent ikväll, och stänger inne mig själv, när man själv går och lägger sig klockan tio för att orka med morgondagen. Naturligtvis mår jag bäst imorgon, men jag saknar att vara bland massa goda vänner och skratta och bli lullig bland dem, jag saknar den glada energi som tar över hela kroppen när man har stora förväntningar på en bra fest.. och när kvällen blir sådär äckligt lyckad!! Istället har allt plötsligt blivit så seriöst och allvarligt. Jag tror inte jag behöver förklara ingående att jag absolut inte ångrar att jag behöll V, men just att bryta gamla "rutiner". Det är som min kropp sugs tillbaka i tiden till den där känslan, sen blir den nedslagen med en stekpanna till verkligheten.
"Du tar allting som kritik, Mukkis!! Sluta tro att alla kritiserar dig!!"
Jaa, vad ska jag säga på det? Jag har funderat på det i två dagar nu!!! - Det kanske jag tror, kanske för att jag känner mig ensam ändå. Varför jag då tar åt mig vet jag inte.. men jag har nog alltid varit sådan, som tar åt mig av vad andra tycker om mig. Jag inte är utrustad med en sköld som får ord att bara studsa mot och flyga iväg. Istället är jag en svamp, dit ord sjunker in och eventuellt gror till eftertanke.. För jag vill att alla tycker om mig, och blir att fundera på varför!! Ego, jag vet, för jag gillar inte alla heller. Jag förstår och kan acceptera, men det är svårt.
Efter att jag blev mamma har min självkänsla istället för ökat, sjunkit.. har jag förlorat min förmåga att bekräfta mig själv?? jag gillar ju att ha folk runt mig, och det har jag inte längre, och söker bekräftelse.. ÄÄÄH, det här låter helt sjukt. STÖD har jag så det räcker och blir över, och jag är oerhört tacksam för det. Ni är mina Gudar. Jag?? Har jag glömt bort mig själv? Det som inte fick hända, hände.. - Näää.. Jag får rycka upp mig nu. Ska verkligen försöka hitta min självkänsla igen. Jag kan inte ändra på min person, jag kan inte ändra på hur jag är.
Over And Out!
Kommentarer
Trackback
