Mukkis

Jag borde inte känna såhär, eller...
Det här kanske är något som många är tysta å förtegna om (??).. Men jag tycker att det är viktigt, för JAG går igenom det just nu, just när du läser det här. Det är skit-jobbigt, å det suger fet purjo, men jag tänker skriva om det och hur jag känner om det. Jag älskar inte min son.
Det värsta är att jag bara gråter.. jag känner ingenting särskillt, jag bara gråter. Mest på förmiddagarna. Jag känner mig nog inte ensam, jag känner mig inte misslyckad, eller NÅGOT negativt alls, men jag gråter. Enda ångesten jag känner är att jag inte kan säga att jag älskar min son än. Det borde vara helt naturligt att göra, men jag gör det inte. Han är en ny bekant som jag ska lära känna, alltså kan jag inte älska honom *rycker på axlarna* 
Nu får ni inte tro att jag vill skada honom eller göra honom illa på nått sätt alls!! För det vill jag inte. Jag undrar bara när de där älskande moderskänslorna kommer.. jag saknar dem utan att veta hur de känns. En vecka kanske är å ta i.. kanske nästa vecka, kanske om två.. vi får se. Jag tar mitt ansvar iallafall och tänker göra allt för honom *ler*
Fredrik var här idag å drog med mig ut på en promenad. Efter det kändes det redan bättre. Tack så mycket, älskade vännen!!
Kanske är det sömnlösheten som spökar och får mig nedstämd.. det händer ju folk hela tiden. Man blir ju knäpp av sånt har jag hört. Använder de inte sömnlöshet som en sorts tortyr i Guantanamo?? Skillnaden är bara att jag ska överleva den här jävla "deprisionen" å gå glad här ur!! Jag ska finna mig i att jag är mamma, och jag ska älska min son!!

Något som jag också nojjar över är att jag kanske inte kan jobba kvar på sjön mer.. MEN JAG VILL!! Och jag ska kämpa för det!! Det är ganske långt borta än, dock *ler*
Over And Out.