Mukkis

Med en stundande arbetsvecka som börjar imorgon, när det känns som man inte hunnit komma hem ens! Det är skillnad på sex dagar och sex och en halv dag, tro det eller ej.

 

På torsdag nästa vecka sitter jag säkert och biter mina tånaglar, i brist på fingernaglar, av nervositet över Turkiet-resan. Simon, Nattis, Ville och jag ska åka till Turkiet en vecka och det ska bli sjuukt kul. Jobbigt bara att jag har ett nervfel som gör att jag blir nervös - trots att jag inte behöver bli det!!

Går den att operera bort?

Jag ser i alla fall jätte mycket fram mot den här resan och tror det blir ett minne för livet, för oss alla.

 

Då är det bara att skicka grabb till sin pappa och åka på jobb (ibland känns det som man är tillbaka i barnlösheten tider och bara for världen över för att man kunde!!). Det känns skönt, man tänker liksom inte - man bara gör!

 

Sitter här vid köksbordet.

Har flyttat datorn från vardagsrummet, där grabb sitter och tittar på tv, och känner mig som Carrie i Sex And The City.

Jag sitter och dricker mitt halvljumna kaffe och läser senaste numret av Mama. Ett repotage är om Camilla Läckberg och hennes sätt att uppfostra sina barn tillsammans med Martin Melin. Och en sak som jag blir att fundera över är: VARFÖR VÅGADE ALDRIG JAG STÅ FÖR HUR JAG VILLE UPPFOSTRA GRABBEN??!!

Varför tyckte jag någonstans att det var tabu att han fick skrika sig till sömns??

Varför stod jag bara inte ut med alla kommentarer. Och varför var jag inte mer högljudd? Varför hyllade inte jag Anna Wahlgrens metoder mer?

Det var ju dem jag använde mig av.

 

 

Kanske jag stod för det, men såhär i efterhand känns det som jag skröt för lite om det.