Mukkis

En vecka till på Rosella avklarad.
Jag vet inte riktigt hur jag ska summera den här veckan på båten.
Den har vissa stunder varit snabb och helt fantastisk - andra har jag faktiskt velat byta till ett annat fartyg.

Jag bara älskar att ha vissa ombord samtidigt som mig.
Jag känner en trygghet i att vara ombord även om vi varken jobbar ihop eller träffas alla dagar. Det är bara vetskapen av, som gör att det känns bra helt enkelt.

Jag vet inte om jag vart extra känslig den här veckan.
På måndagen haglade motgångar, misstag och kritik mot mitt annars ganska självsäkra jag som inte bryr sig. Kritik som jag både blev ledsen och besviken över, men jag tar åt mig av den och kanske bättrar mig, men jag bara längtade tills vi skulle angöra Kapellskär och jag skulle få ringa hem.
Jag satt ute på deck och grät över min missär och kände mig som skit.
Då är det tur att mamma finns!

Sen har Ville inte velat prata med mig på hela veckan.
Jag tror att han blir att sakna mig för mycket då och tar avstånd. Huvudsaken är att han har det bra och inte gråter efter mig (det gör han inte, för han är väl förstådd med varför jag åker iväg).

Summasumarum: En väldig bergochdalbane-vecka med både skratt och gråt.

Nu hem och ladda batterierna.
Nästa vecka kanske blir bättre.




Over And Out