Mukkis

Idag, eller ganska nyss faktiskt, stötte jag på Ankas bror på Ica.
En kall kår gick genom hela min kropp och jag höll nästan på att börja gråta.
Och när vi gick där bland hyllorna kunde jag inte låta bli att tänka:

"Gud vilken stark människa!
Tänk att man klarar att leva efter en
sån tragedi. Man måste ju."

Funderade på om jag skulle prata
med honom, men vad skulle jag säga??

"Hej, har din
semester vart bra?"

Varför skulle jag det nu??
Det har jag aldrig annars gjort. Det skulle bara verka knäppt. Så jag sa ingenting.
Jag tror han vet, att jag tänkte och jag vill inte riva upp.


Jag beundrar honom!


Jag såg honom mellan varven, och vid kassan fick vi ögonkontakt.
Det kändes bra, för hela han sprack upp i ett léende och han sa hej.


Ibland behövs inte mer än ett enda ord, en enda blick.
Allt är okej.


Vi får aldrig Anka tillbaka,
men vi vet båda hur mycket
vi betydde för henne.




Over And Out