Mukkis

En gång skrev jag att bloggen skulle vara för att förgylla någon annans grå vardag. Jag är ledsen, men det här blir inget förgyllande.

Jag vill inte säga att jag tycker synd om mig själv. Jag tänker mest på alla andra runt om kring.

För lite mer än en vecka sen förlorade världen en så vacker människa (säkert fler, men för mig var just hon vacker).
En mor och en far har förlorat sin dotter, en syster och en bror har förlorat sin syster. Tre barn har förlorat sin moster. V har förlorat sin gudmor. Jag har förlorat en nära vän. 
Jag vet inte om jag sa "jag älskar dig" till henne tillräckligt många gånger heller.. jag hoppas bara att hon viste det.

Kan någon stanna tiden?? Det har faktiskt hänt en grej, en ganska gräslig och väldigt tragisk grej.
Jag får ångest när jag känner att jag inte har tid att gråta (fast jag gör det nu).
Utanför fönstret kör bilar förbi, det ska lagas mat, städas, tvättas, jobbas.. det ska finnas tid att vara glad ändå.
Stanna tiden en stund, låt mig få sörja.
 
Tanken som får mig att börja gråta, är att V aldrig kommer komma ihåg henne. Hur hon var eller hur hon såg ut. 
Han minns inte att det var hon som ivrigt klappade på min mage när jag väntade honom, flera gånger i veckan, och frågade "kommer du ut snart, vi är nyfikna på hur du ser ut!"
Han minns inte att hon var en av de första två som hälsade honom välkommen till världen på förlossningen.
Hon kommer vara ett namn i en bok, ett ansikte på en bild för honom.
Samtidigt får inte A se V växa upp.
DET ÄR INTE RÄTTVIST!!
VART FINNS GUD I DEN HÄR FRÅGAN??

Jag tänkte ringa henne häromdagen och berätta att V börjat säga "lampa", men det går inte.
Jag ringde henne JÄMT när det hände något med V, eller åtminstonne skickade jag ett mess, som till de andra gudföräldrarna.

Ingen kan än idag förstå att det är sant.
Ingen kan gämföra en annan människas smärta och alla sörjer olika.

Min reaktion var stum.
Jag kunde inte gråta, inte skratta, ingenting.. jag var bara så tom.

Jag fick en bild av henne för ett tag sen, där hon sitter med V i knät och pussar honom.
Jag älskar den bilden.

R.I.P ANKA
Du finns alltid i mitt hjärta och jag hoppas du vet om det, vart du än är.
Det är otroligt tragiskt att du inte är här med oss.

Oavsett hur galna, glada, flummiga inlägg jag gör i framtiden så finns hon alltid i mitt hjärta och i mina tankar.


You keep on walking that road..



Jag säger bara samma som sen 1991 när min älskade kusin plötsligt dog, 18 år gammal:
The Show Must Go On


Over And Out