Mukkis

Har intresset för våra barn försvunnit??
Det finns allt för många i vårt samhälle som skaffar barn "bara för att" och det gör mig fruktansvärt ledsen och framför allt rädd. Det läskigaste är väl att det sker runt omkring mig. Varför "bara för att"?? Utan framförhållning.
1. Det gör inte ett förhållande garanterat bättre med ett barn, eller ett barn till.
2. Det är liv vi pratar om, liv som är helt oskyldiga och ovetandes om vad den här världen har att erbjuda. Liv som behöver tillsyn, rutiner, kärlek, mat, underhållning.
Ditt liv förändras till ett helt annat, något som inte liknar något annat du har varit med om tidigare, och alla är inte mogna för det. De flesta mognar i sina graviditeter (jag har sett det hända), men just dem jag menar har inte gjort någonting för att förbättra sina situationer. 
Varför väljer man då ändå att skaffa barn?
Många gånger i livet hör man "tänk efter, före både en och två gånger innan du..." och det kan handla om en flytt, en utbildning, ett förhållande eller en resa utomlands. ÄR DET VÄRT DET??!! 
I Sverige har vi idag ett val vid en oönskad graviditet, vi kan välja abort. (Jag är väl medveten om att detta är ett känsligt ämne. Fast jag ser det som ett val). För olyckor händer. Jag har varit där själv.
Tyvärr så bor vi i ett samhälle som bestäms av pengar. Money talks.. Det är sorgligt men sant. Och vi kan inget göra åt saken.. Man kan vara hur villig som hellst att skaffa barn, man kan längta ihjäl sig efter ett barn, men idag måste man nästan ha det ordnat för sig innan man tar det steget. Vist får man hjälp från försäkringskassan, med mamma/pappa penning.. men sen då?? Och det är inte mycket pengar som grund om båda är arbetslösa. Eller om EN jobbar.. det kommer tära på det stackars förhållandet någongång det också. För EN måste arbeta ihjäl sig för att försörja familjen (såvida han eller hon inte är VD eller pilot eller kapten eller nått annat yrke som skiter ut pengar). 
Jag tror att det är därför.
Många väntar med att skaffa barn.
Förstföderskorna blir allt äldre, just av den anledningen. Man ska ha en utbildning, en trygghet och ett bra jobb som ger bra betalt, för att inte glömma nämna att man måste vara FÖRBANNAT STARK PSYKISKT för att det ska fungera för övrigt. Man ska orka ta hand om barnet. Det går inte, efter två-tre år, säga "nää, nu var det inte roligt mer, nu lägger jag ner det här!!" Det är ett livslångt ansvar!!! Man kan inte bara slänga bort det som en kattunge (jag skulle aldrig kasta ut min kattunge heller för den delen). Jag blir trött på folk som inte orkar med sina barn. Jag blir besviken på samhället som tillåter det hända. Ungdomar som skaffar barn för att det är gulligt med en bebis, sen bor barnet mestadels hos sin mormor/farmor/faster eller godman för att hon kom på att - oj, nu har jag inte tid å festa med mina kompisar juh.. inte undra på att dagens ungdom är som den är. När de inte blivit älskade nog, fått uppfostran fuckad för att någon "inte orkade" engagera sig.. Hur kan det vara så lätt?? Borde man inte tänkt på det innan man bestämde sig för att behålla det stackars livet? Jag skulle ALDRIG ALDRIG ALDRIG ens tänka tanken att vilja ge upp V!!! Har jag gett mig in i leken ska jag tåla den också!! Sånt här ↑ tänkte jag på när jag väntade barn i alla fall. - Ja, ja, jag är så jävla grym själv då.. nee, men jag TÄNKER med det jag har innanför pannbenet i alla fall, även om det inte är så mycket att skryta med!!

Igår var V och jag på Elliots ett års kalas. Det var mycket trevligt och jag hoppas det blir minst lika trevligt på Villes ett års kalas, men han blev bara 8 månader idag *ler*
GRATTIS ELLIOT!!

     

Idag har min syster varit här och hjälpt till att städa. Guuuud, va jag inte skulle klara mig utan henne!!
Jag älskar dig kära syster!!

Over And Out!