Mukkis

Att föda barn var det roligaste jag gjort i hela mitt liv.
Jag trodde ganska länge att jag skulle dö förra söndagen. Fast med världens bästa stöd och världens bästa barnmorskor, barnskötare och läkare (??) gick allt vägen. Det gjorde förbannat ont, men det var så jävla häftigt! Jag skulle kunna gå igenom det där några gånger till, fast skippa barnet den här gången *ler* Nu missförstår ni mig säkert, jag är jätte glad över mitt barn (det blev en son btw) men jag skulle inte orka med fler just nu *skrattar högt*
Alltså, jag har ALDRIG blivit så bra bemött NÅGONSTANNS, NÅGONSINN, som på förlossningen och på BB. Herre Gud, vet ni vilket bra jobb ni gör eller!!?? Jag skulle vilja skicka ett gäng rosor åt er allihop om det inte vore för att man inte får ha blommor på avdelningarna. Jag lovsjunger er!! Ni var ta mig fan helt underbara. Jag börjar gråta när jag tänker på det. Herre Gud, Herre Gud, HERRE GUUUD ALLTSÅ!!
Och Anka och Christina, ni ska ha den största elogen (hur det stavas??). Ni var helt fucking amazing ni med. Anka pushade och tröstade och klappade och torkade.. Herre Gud, jag kan inte säga annat. Jag är så glad att jag har dig gumman! Å syster, som tog lustgas å blev helt skrattig *skrattar* Jag är förvånad!! Positivt förvånad. Du var helt underbar med dina passande och mindre opassande kommentarer hela tiden. Jag är glad att du var med!
Vi kommer skratta länge åt den här förlossningen. Så mycket som hände, så mycket som var så flummigt, å vi kan inte sluta skratta åt det. Stackars Ville kommer vara generad när han kommer hem från skolan med kompisar å mamma å Anka sitter å pratar om hans förlossning och skrattar hysteriskt.
"Min barnmorska under dagen heter Caroline (helt fantastisk människa), men hon sprang mellan två rum (mitt å ett annat). När jag fick en värk som jag knappt stod ut med, larmade jag. In kom en kort kvinna som presenterade sig som Vivian (eller Lilian?? Minns inte, var lite hög kanske) - Hej, jag heter Lilian å jag är barnskötare. Caroline är på ett annat rum.
- VAD SAA DU??!! utbrast jag.
- Jag heter Lilian.
- Nej, nej, efter det!!
- Jag är barnskötare..
- Jahaa, jag trodde du sa att du var fotbollsstjärna!
Jag trodde faktiskt att hon sa det. Det var ganska kul just då."
Eller:
" - Jag tänker inte skrika jag orkar inte mer som de gör i serien barnmorskorna, jag ska fan ha ut den där ungen.
Mitt upp i krystandet: - JAG ORKAR INTE M..... NEEEJ, FAN NU SA JAG DET ÄNDÅ!!! Glöm det!"
Ja, alltså, det låter inte så roligt på text.
Nu har jag min Ville här hos mig. Han är jätte snäll (än så länge). Han skriker inte om han inte behöver.. Bara när mamma glömt nått. Å jag kan ju glömma.. det kan vemsomhellst juh.. bra att du påminner mig där *ler* Han sover mellan målen och är bara söt. Det känns sjukt att kalla sig för mamma. Många gånger har jag velat säga "matte" eftersom jag sagt det i tre år till katten. Det är så jag har lite ångest över att jag inte än kan säga att jag älskar honom. För just för tillfället är han bara någon som väcker mig var tredje timme å gör mina tuttar ömma.. antar att det är helt naturligt. Han är ju en ny bekant även för mig. En bekant som jag kan offra väldigt mycket för *ler*
Jag har gråtit i fyra dagar.
Jag vet inte varför. Det beror på hormonerna, säger de som vet. Jag gråter inte för någon speciell anledning, jag bara gråter. Jag grät när jag lämnade BB i torsdags. Det gjorde ont att lämna alla underbara barnmorskor. De har varit ett oerhört stöd, de förstod mig, de hjälpte mig, och de brydde sig om mig. Hjälpen var så nära. Det kändes som att cykla iväg utan stödhjul när man åkte därifrån. Nu är jag själv igen.. nu ska jag klara mig själv. Även om de sa att jag får ringa dem när jag vill. Vad det än handlar om. Anki (en av barnmorskorna) fick ta den största gråt-attacken från mig när jag for. Det bara brast för mig... (å nu lipar jag igen)..
Fast det känns bra. Jätte bra. Ville är så snäll. Och jag hoppas han tycker om det jag vill göra för honom. För jag vill göra allt för honom, jag vill att han får ett bra liv.
Jag vet att jag inte är själv egentligen. Jag har mina vänner. Jag har mitt liv. Jag har Ville. Och han är det största jag fått i hela mitt liv. Han är så oerhört viktig för mig. Det gör inget att han skriker ibland, det gör inget att han inte än förstår mig. Det gör inget att han har sönder mina tuttar och snuttar för mycket och "fel" ibland. Han är min son och jag tänker göra allt för honom, vad han än känner senare i livet!!

Over And Out.