Mukkis

 

Eftersom jag är litte splittrad i allt jag känner just nu,

tyckte jag det var en strålande idé att sätta köttkniven i handen en stund.

 

 

.. ibland ..

Här följer några saker som totalt kan få mig att tappa självbehärskningen:

(utan ordning)

 

 

- Att vänta.

Det finns inget så respektlöst som att låta en annan människa vänta. Alltså, om man ska träffa någon. Att vara den där som väntar är det mest sinnessjuka stadiet i livet. Kaffet är klart för länge sen och håller just nu på att bränna fast i botten och pajen står på bordet, och har gjort det i 46 minuter nu (!!!!). Eller man står ute i kylan och känner hur bihålorna fryser till is, låren har förlorat sin känsel och lunginflammationen bara närmar sig med stormsteg. Eller så står man i 34 graders värme, solen gassar på till tusen och sminket rinner bort och kläderna har fått en mörkare nyans, av allt svett...

 

 

Detta fenomen pågår hos oss just nu. Och jag klarar inte av det! När grabb hela tiden kommer med bortisar (som dessutom är så dumma så man förstår inte) som "måste kissa (bara tredje gången på 42 minuter)", "mitt vatten är slut (...och du behöver dricka mer, varför?)", "jag ska bara kolla att limosinbilen är kvar på sidan 57... (no comment!!)".

 

 

- Dumma frågor!
(Ska inte kommenteras. De bara letar sig till mig som om jag vore en skatt av nått slag. Och jag kan vå totalt spel av folk som inte kan tänka själv. Joo, jag är en av dem ibland..).

 

 

- Andra föräldrar.

Fast det där tror jag att många föräldrar har problem med. Hur kommer det sig att den där mamman inte fattar att mitt sätt att uppfostra på är det mest geniala i hela världen? Hur kan den där pappan göra så mot sin dotter och varför kan de bara inte fatta!!??

Ja, ni vet.

 

 

 

 

 

 

 

 

På barnheterna (grabbs uttryck för barn nyheterna) igår, berättade de att man ska vara ute i solen minst 15 minuter/dag för att få tillräckligt med d-vitamin och må bra. 

Idag gick det lite på skit för oss, men vi var ju ute några timmar igår och hoppas vi överlever. Vi fick ju fika mera eftersom vi fick ett halv-spontant besök av Marie och Fredrik med son. 

 

 

Det känns som jag kämpar för resten av mitt liv.

Det blir bra, jag vet, men jag orkar inte mer, kan inte allt det här bara vara överstökat?

 

 

 ------------

Jaa, vad gör man inte på sin namnsdag?

Dukar upp värsta mys-frukosten för grabb och mig, klär oss i mysigaste kläderna vi kan hitta och på med overall och har en allmänn motionsdag!

Japp!!

Hurtbullens dag, borde den här dagen heta.

Det har varit strålande sol och nollgradigt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag ska bli våldgästad på söndag!

Kuuuuuuuuuul!!

 

 

Jag köper mysbyxor för att de är sköna!

Även om jag önskade mig dem varje födelsedag, varje jul. Jag ville inte ha nått annat, bara jag fick de där förbannade byxorna.. men inte.. stackars mig.

Och jag som trånade sååå efter ett par.

Mamma envisades med att köpa Champion och Reebook, ibland Nike. Varför kunde jag bara inte fått de där adidas som jag önskade?? Har jag gjort något illa?

 

Och jag var så stolt, nöjd. Nu har jag äntligen ett par äkta adidas-byxor. Jag tror de fortfarande är i livet någonstans. Och idag bestämde jag mig för att jag får unna mig ett par sprojlans nya adidas mys byxor.

Tänka sig vad lycklig man kan bli av så lite!

 

 

 

 

Ganska snabbt åt vi frukost, klädde på oss och tog bussen till stan, varifrån vi gick till Stina och Rebecka. Idag skulle Rebeckas pappa hämta henne för sina fyra veckor.

Anledningen till att vi var där idag, var att det nu kommer dröja ett tag innan vi ser Rebecka igen. För när hon kommer hem, så flyttar hon till Halmstad (med sin mamma såklart).

Och vad det ska vara bra för - det undrar jag med.

 

 

 

 

 

Just var jag så glad att komma till jobbet, få röra på  mig, vara social och trevlig - så kommer chefen in i café efter 18 timmar firade i arbetets tecken, och säger att vi ska på dock!!

Jag tänkte att den där snubben kan inte ha alla hästar i stallet - vi kom just från dock, snälla vännen.

Fast det var sant som han sa. Vi skulle tas ur trafik redan samma kväll och åka till Nådendal i Finland för att fixa ett läckage.

 

 

 

 

 

Det gick inte riktigt som vi tänkte.. vi ville ju jobba! Efter att ha varit ledig ungefär fem veckor, var vi glada att återse båt, arbetsplats och passagerare.  

 

Sen blev det tokigt. Båten var inte hel och vi blev tvangs skickade till Nåden dal på dock.. beräknas va tillbaka i trafik på lördag.

 

Får se med det. 

 

 

 

 

 

 

För det mesta när man berättar någonting (det kan vara precis vad som helst) så svarar grabb: "jag veet!!"

 

 

Jag: Du ska borsta tänderna.

 

 

Ville: Jag veet!

 

 

Jag: Vi ska åka till stan och vi kommer missa bussen.

 

 

Ville: Jag veet!

 

 

Jag: Den som kom trea i det ryska presidentvalet 2012 heter Prochorov.

 

 

Ville: Jag veet!

 

 

Hur fan kunde han veta det? Jag själv googlade det samtidigt som jag skrev det! Och samtidigt blev jag faktiskt förvånad när jag läste att Putin är president än. Trodde han dog för flera år sen...

Förut var det "varför" som var det stora it-ordet.

Nu undrar jag om det finns något som min son inte vet.

Han chockade mig häromdagen när jag var hos en vän och jag ber "barnen att gå ut ur rummet", då grabb frågar: "Varför går inte du ut, mamma?? Du är ju barn till din mamma!!"

Jag tycker faktiskt att det är lite läskigt när han blir sådär smart.. snart går det inte att lura honom alls.

 

 

 

 

Allt man hör är: "Jaa, dagens ungdom... det var bättre förr!"

 

 

(Och snälla, bortse från

mycket roligare *ler*)

 

 

Nu ingår ju jag också i den där åldern att jag kan säga, att det ibland var bättre förr, men är vi så otrevliga?

Jag fick alltid höra (när jag var liten) att man skulle "nia" äldre människor. Man ska alltid vara artig, tacka för maten, äta upp allting man tagit åt sig och lämna sin plats på bussen åt de äldre. Allt det där har jag gjort, hela livet.

Okej, ibland känner jag mig lite bitchig, sätter lurarna i öronen med högsta volym, hårdrock, tittar ut genom fönstret och vägrar lämna min plats, och det är ju just då man får den där handväskan drämd i huvudet tätt följt av orden: "Vad är det för fel på dagens ungdom, att de inte vet hut!"

Och sen får man en frågande blick som undrar om man inte rökt lite cannabis eller injicerat kokain.

 

 

Inte alla gånger, har jag varit med om att äldre varit minst lika otrevliga.

Är det för att dagens ungdom lärt dem?

Äldre är oftare bittra och även om man "niar" dem för fulla muggar, så får man en ond blick och den äldre frågar om jag ser fler, just där han står! Återigen följt av den där frågande om knark-blicken.

Men förlåt mig. Jag kan väl inte rå för hur jag blivit uppfostrad, eller! Ursäkta att jag försöker vara trevlig.

Och nästa gamling som försöker få kontakt med mig, säger inte "ursäkta fröken" utan ropar/skriker "HALLÅ!!" efter mig.

Förlåt, men jag blev döpt till Maria. Tycker ni att det är något konstigt med det. Namnet är äldre än ni. Jesus mamma hette så! Jag tror inte att Jesus mamma, Maria, heller skulle uppskatta om en äldre dam eller farbror skrek "Hallåååå!!!" efter henne... men just det, jag är inte Jesus mamma... det kanske är där felet sitter.

Jag är en vanlig "dagens ungdom" och jag fattar ingenting.

Så måste det vara.

 

 

 

Jag satt och fikade med en vän i veckan och hon satte lite tankar i mitt huvud.

Visst älskar man sina föräldrar. Som jag älskar min mamma högt, men sån kärlek jag känt till ett barn, som är mitt, är övermäktigt och går inte att gämföra med något annat.

Därför smärtar det mig lite att min son aldrig kommer älska mig lika mycket som jag älskar honom.

 

 

Man ska ju aldrig lita på det.

För några dagar sen bestämde vi (egentligen redan för en vecka sen, bestämde vi) att vi skulle åka pulka idag.

Och för första gången på evigheter, har vi haft tur med vädret.

 

 

Och allt var helt perfekt.

Inte för kallt, inte för varmt.

Jag blev liksom fylld av en jag-mår-så-j..la-bra-nu känsla. Gud, vad det kan vara mysigt att plaska i plusgradig snö och åka pulka yber fort.

Joel och jag var de största barnen, snett efter blev Katarina, eller det beror på vem man frågar.. vi var bättre på att åka än ungarna i alla fall.

För konstigt nog, tröttnade barnen innan oss!

2000-talets barn vet inte vad de missar. Jag tror att det är de som en dag kommer få det right in their faces, och fråga sig själva varför de inte njöt mer av sina föräldrar. De ansträngde sig ändå att försöka hitta på något.. istället för att ständigt sitta vid den där databurken.

Eller har jag fel? Kanske får dagens bebisar shaken-baby syndrome av den anledningen att mammor krockar med sina barnvagnar för att de går med synen ner i en android skärm (tag. Mama).

HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP!!

 

 

 

 

Efter två, tre åk så gjorde jag klart för grabb att, från ock med sista april till ock med mitten av oktober ska vi inte vara inne mer än när vi sover, äter frukost, eventuellt middag och kvällsmat.

Det tyckte han var okej och visade tummen upp. (Joo, han är 4 år och 8 månader och fattade inte ett ord av vad jag sa).

A deal is a deal!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är helt sant, dock mindre intresant kanske.

Tre kilometer lång.

Det ni!

 

Jag tyckte det var stencoolt när jag öppnade posten idag,

och ut föll gratistidningen SN (Skövdes Nyheter, eller något)

och på framsidan står det stort "Historien om en grön väg".

Och inne i tidningen står det på sidorna 6-10 om gatan som jag bor på.

 

Nu ska Henke (min granne) och jag sjunga

"Our house, in the middle of our street, our house"

varje gång vi går ut på gården.

 

 

 

Johanna tog med han på Röjar Ralf, och jag fick följa med.

Jag hade hört att den var seg, men hej och hå!! High life från början till slut, tyckte jag. Och grabb satt med sina popcorn och läsk, så inne i filmen så.

Han var helimponerad, fast spelade cool bara. Om några dagar kommer han inte prata om något annat än Röjar Ralf. Sen tyckte både Johanna och jag att han där Ralf påminde lite om grabbs guffar, Fredrik... hmm... får undersökas närmre om varför.

 

 

Älsklingsgrabben med sitt Röjar Ralf-mål.

 

 

 

 

Och det lär flera dagar tills jag ska till jobbet. För nu saknar jag faktiskt mitt jobb.

Det går bara massa pengar när man är hemma. Lyckligt nog har jag klarat mig, men det är på gränsen.

Mitt konto består av 162,06 kronor.

Känns att det är dags att åka och fylla på det.

OCH träffa mina kollegor, alla gäster..

 

 

JAG VILL JOBBA!!!

 

 

 

 

 

 

 

Eller i alla fall som om jag hade guldbyxor.

Jag är ganska nöjd just nu, frågan är om den som lever med mig, är det.. alltså min stackars ekonomi. Jag kan inte annat än att tycka synd om den.

Idag har jag, efter att ha trånat i några månader, införskaffat mig en ny, fin dator.

Som vanligt med nya saker, så förstår jag ingenting. Windows 7 var ändå medgörligt och vanligt. Den här supermaskinen har Windows 8 och ska bestå av appar. Den ska vara så himla lätt att ha att göra med, fast just nu känns det som en labyrint... (nästa månad, eller om tre, kommer jag nog inte förstå hur jag kunde leva utan Windows 8... brukar vara så).

 

Näe, nu är jag så nöjd, så när det här är avbetalt ska jag börja spara pengar. Jag vet inte till vad, men det dyker säkert upp något nöjeshål att lägga pengar i.